Inlägg av Tore S Börjesson

Tores krönika: Bitterkukarna och bitterfittorna anfaller…

av Tore S Börjesson

tore_blogg_LOW.jpegJag har anklagats för att vara självgod och självupptagen. En fullständigt bisarr anklagelse. Jag som i många långa år ägnade mig åt daglig och stenhård självkritik.

Men till slut gav jag upp. Det var som att hälla vatten på en gås.

Nej, ta i stället och ge er på dem som är självupptagna utan att vara självgoda. Bitterfittorna. Bitterkukarna. Folk som ligger i ständig skilsmässa med sig själva och har behov av att TALA om det. Gärna med mig.

Precis när jag fått in bland de två mest underbara saker man kan få in i här i livet, en rumstempererad sexa Gammeldansk, en Brooklyn lager på fat, just när jag ska surfa in i ett paradis där tankarna dansar barfota, skjuter de sin barstol närmare, sakta, men listigt och säkert, som de ormar de är…

Håkan Hellström är överskattad! Visst sjunger han falskt!

Jag svarar:

– Köp. En. Skiva. Med. En Annan. Artist.

Kvällstidningarna!

Här brukar jag stillsamt undra:

– Exakt vad är det som upprör?

De svarar förnärmat:

– Jag läser inte kvällstidningar!

Jag säger att det på ett grundläggande sätt försvårar diskussionen. Då undrar de kanske vad jag jobbat med. Då berättar jag det. Då säger de att jag är en ”bra kille”, att det är ”de andra” som är dumma. Jag svarar då, att efter 22 år på Aftonbladet är jag ta mig fan de andra: ”Regeln, baby, inte undantaget. Jag är djävulen som har kommit för att förvandla ditt liv till en stenhårt vinklad löpsedel av en enda orsak, att sälja lösnummer”.

Ni tror att det biter, att de går sin väg? I helvete heller. Det är nu de börjar prata skit om sina ex. Då brukar jag säga, att snacka skit om sina ex är som att bajsa på sig själv.

Högt på gnällbörsen står åsikten att Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo.

Vad vill mig dessa människor?

Ta i från mig glädjen i att i samklang med en massa andra köpa ett kort med ett hjärta på, ge bort blommor, ställa till med god middag, säga: Jag älskar dig. Och på det ha så bra sex att gudarna ställer sig upp och applåderar?

Ja, det är exakt det de vill. De har inte kul och de vill inte att jag, eller du, ska ha det heller. 

——————————————

Och på tal om Valentine’s Day. Här är en av mina husgudar med en låt om melankoliskt blåa valentines. Tom Waits med ”Blue Valentines”:

Tores krönika: Det handlar om kärlek – det enda, det bästa, det allt går ut på…

av Tore S Börjesson

Det kommer ett brev och jag öppnar det. Det ligger en skiva däri. Inget omslag. Ingenting förutom en cd:r. Jag stoppar in den i min laptop. Jag vet att det inte är Niclas Wahlgrens senaste album ”Plommon” jag har i öronen…

Jag vet det eftersom de 12 låtarna drar isär gardinerna och kastar ljus över livet.

Jag vet det eftersom vad jag hör är en erfaren kvinnoröst djupt rotad i amerikanska Södern. Jag känner igen den, rösten. Det är en gammal vän. Hon som brukar berätta hur det är och förklara vad allt går ut på.

Det handlar om kärlek – att dumpa honom som svek den.

Det handlar om kärlek – den villkorslösa, allt uppoffrande.

Det handlar om kärlek – om hur den lever vidare när den man älskar inte gör det.

Det handlar om kärlek – den vi alla är värda och som faktisk är oss given, om man ska tro på Jesus.

Det handlar om kärlek – hur den inte hindrar folk från att begå självmord.

Det handlar om kärlek – om att älska sin kvinna och sitt barn, men att få sitt huvud bortblåst i Irak medan man gör det, av inget hållbart skäl alls.

Det handlar om kärlek – att få välsignelse, att känna sig välsignad, i en smutsig och ful värld.

Det handlar om kärlek – den romantiska, där matematikens lagar ställs på ända och 2 blir 1.

Det handlar om kärlek – om att den är evig, men i rörelse, att föremålen för den skiftar.

Det handlar om kärlek – om att när det näst sista hoppet övergett människan finns det hoppet kvar: det om kärleken.

Det handlar om kärlek – den som frälser.

Det handlar om kärlek – den som får dig att vinna på tärning varje gång.

Det handlar om kärlek – den som inte begär att du ska bocka och niga och underkasta dig.

Det handlar om kärlek – det enda, det bästa, det allt går ut på.

Det handlar om kärlek – om att gå ut och köpa Lucinda Williams album ”Blessed” (2011) och få det svart på vitt.

————–

Och nu: lyssna till ett av de underbara spåren från albumet ”Blessed”. Låten heter ”Awakening”.

Lucinda Williams är kvinna för sin cowboyhatt – och sin Fender-gitarr…

lucinda.jpg

Tores krönika: Pablo Picasso was never called an asshole…

av Tore S Börjesson

”Naken kvinna med halsband” av Pablo Picasso…

nakenkvinnamedhalsband.jpg

”Pablo Picasso” – låten – med John Cale…

Så står jag här igen: Kåt.

Kanske inte en sublim känsla, men ädel och central – om det ska bli några barn gjorda. Ni undrar: Hur blev jag sådan?

Allt började en dag i Farsta. Det var en vacker dag och jag gjorde det jag gjorde alla dagar efter plugget, gick till Nordiska Kompaniets skivavdelning. Jag drevs dit av nyfikenhet: Har det kommit nåt nytt? Den här dagen hade det kommit nåt nytt: ”Helen of Troy” (1975) med John Cale. Hjälten från Velvet Underground. En låt var döpt efter 1900-talets störste konstnär.

 

Well some people try to pick up girls

And get called assholes

This never happened to Pablo Picasso

He could walk down your street

And girls could not resist his stare

So Pablo Picasso was never called an asshole

 

Jag hade alldeles nyss inte vetat nånting om Picasso. Ingenting om hans konst. Ingenting om hans biografi. Men nu visste jag två saker: han blev behandlad med respekt och han fick ligga när han ville, hur ofta han ville, och med vem han ville.

Jag tänkte till.

Jag förstod att hans konst, hans arbete, hade gett honom det livet. Jag förstod att det han gjorde inte var utbytbart. Hade han varit fotbollsspelare hade fansen skrikit: ”Det finns bara en Pablo Picasso! En Pablo Picasso! Bara en Pablo Picasso!”.

Jag förstod att det var bra och åtråvärt, att vara den ende i sitt slag och inte en dubblett.

Jag var 14 år och hade i ett slag skaffat mig vad Agneta Sjödin och många med henne långt senare letade efter i, säg, pajasverk som ”Alkemisten” av Paulo Coelho: en livssyn, en livshållning, en ideologi… Kort sagt: ett par coola glasögon som gav skärpa och fokus i en förvirrad tillvaro.

Jag är på den pågående Picasso-utställningen ”Fred & Frihet” på Louisiana i Humlebaek. Målningen heter ”Naken kvinna med halsband”. Den är en färgexplosion av kraft, svett, könsdrift, kroppsvätskor, fulhet, skönhet. Hon ber inte om ursäkt: Här är jag!

Så jag står här igen: Kåt.

Picasso var 87 när han gjorde målningen. Han spurtade i mål när han var 91. Jag åker stärkt i min livssyn till Köpenhamn.

Tores krönika: Min mor Ella, den enda som som skulle överleva det totala kärnvapenkriget…

av Tore S Börjesson

Det här handlar om min morsa, Ella. Hon var av det rätta virket. Farsan, Sigurd, står bredvid. Fattas bara annat, det är bröllopsfotot.

sigurdochella.jpg

Ella dog i november 2009, 92 år gammal. Långt liv, ja, men lik förbannat var min sorg stor. Det tog över ett halvår innan jag ens orkade tänka på att rensa lägenheten och få ut den till försäljning. Så, för en månad sen, sålde jag den till slut och tog ett oåterkalleligt avsked av mina första 20 år. Den helt avgörande delen av mitt liv.

Tack, morsan, för allt. Och tack Sigurd, farsan, för allt, sa jag till mig själv (även om han hade tagit ner skylten 13 år tidigare).

Fast de lever ju vidare för mig som döda. Ja, jag tänker faktiskt på dem mera nu.

Som det omaka i att han var en bokmal, ingenjör, och kapten i flottan och hon hade gått färre än nio år i skolan, kanske färre än sex. Farsan var henne överlägsen i allt, utom i hemmets sysslor, men det var morsan som var the boss.

Farsan tog mig avsides en gång:

– Tore, om kärnvapenkriget kommer i full skala och allt annat liv på jorden utplånas. Då kommer en och bara en människa att överleva, din mamma.

Hon hade en grundstyrka det inte gick att resonera med. Farsan var i jämförelse skör och visste om det.

En dag vid sisådär 56 års ålder fick hon, min morsa, lektanten i Farstaängens Lekpark, för sig att hon skulle utbilda sig till fritidspedagog. Nej, parkens chef, Britta, skulle inte gå omkring och tro att hon var av en finare sort bara för att hon hade den där utbildningen! Aldrig!

Jag var 13 och tänkte: Morsan, högskoleutbildning, men hon kan ju för fan inte ens stava!

Jag kom hem från plugget och mattermosen stod på bordet och bredvid den låg en lapp: ”Det finns JUS i kylen”.

Nåväl, hon började plugga vid sidan av heltidsjobbet, det var få lektioner, alla på kvällstid, men massiva läxor. Morsan tog med sig dem hem, la dem på köksbordet och sa till farsan:

– Sigurd, det här får du göra!

Morsan tog examen med klassens högsta betyg. Men det var farsan som genomgick utbildningen. Där har ni henne i hela hennes prakt: Ella Börjesson.

Tores krönika: Natten, konjaken, David Sylvian, gryningen och kakelugnen som brinner…

av Tore S Börjesson

Min kakelugn…

171203_490846698789_672703789_6074790_4416811_o.jpg

Min konjak…

hennessy.xo.jpg

Min musik…

sylvian.jpg

Vid den här tiden börjar den bästa tiden på dygnet, nästan allt och alla sover, telefonerna sover, ljudlöst, och ingen ska väcka dem. Det finns inget som pockar på att göras, världen är som en kokong av mörker med ett litet ljust rum i mitten och där vistas jag med musiken och böckerna och cigarretterna och konjaken och kopiösa mängder te och det brinner i kakelugnen.

Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Det är bäst.

Klockan är 02.30 när jag skriver det här och jag ska vara uppe till gryningen. Som jag har för vana att vara natt mot ledig dag.

Min lördag blir inte som andras. Jag ska vakna och ta ett långt bad. Jag ska äta frukost när det skymmer, när grannarna förbereder middagen… Ren och skär njutning! Att vara ur fas med det givna schemat, att, som det heter, vända upp och ned på dygnet, att gå på egen tidtabell. Jag ska fråga mig:

– Är det okej? Får jag slippa?

Och svara:

– Javisst, Tore, får du det. Du får slippa. Du är ingen koloni utan en suverän stat som stiftar dina egna lagar. Må de se ut som du vill att de ska se ut. Ta bara och skit i vad andra tycker. Inom ramen för FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter är du alldeles fri.

På tal om nätter, vi nattugglor behöver ett soundtrack. Det kan variera. Men ensam med mig själv är och förblir David Sylvian mitt val. Hans varma, meditativa, av jazz lätt smekta musik, är så intim att den utesluter mer än en människa i publiken. Utesluter dagsljus. Utesluter allt som bländar.

Invänta natten. Gå sen in på Spotify och försjunk i albumet ”Dead bees on a cake” (1999). Börja med denna låt: ”The Shining of things”. Fortsätt med allt: ”I surrender”, ”Krishna blue”, ”Wanderlust”, ”Thalheim”, ”Café Europa”, ”Praise (Pratha Smarami)”, ”Dobro #1”…

Häll upp en kupa Hennessy XO. Drick lite. Scrolla sen några centimeter här på sidan och läs Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”.

Han är 1900-talets största svenska poet. Han är den som bäst beskriver oss, arten nattuggla.

 —————-

g.e.eufori.jpg

Ett av Gunnar Ekelöfs mest skimrande ögonblick… Från diktsamlingen ”Färjesång” (1941).

 

EUFORI

 

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

 

smörgås, pluntan och pipan. 

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet, 

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen… Och aspen som prasslar i

stiltjen: 

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

 

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

 

lyssnar 

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

 

närmre, 

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära. 

 

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.

Tores krönika: Tänk kortsiktigt. Den som tänker långsiktigt hinner dö.

av Tore S Börjesson

De präktiga och prydlga vill döda denna flicka! Stå upp för henne och hennes skinande exempel på hur livet ska levas. Tore gör det.

pippi.jpg

Hamlet kan ta och stoppa upp sin fråga där solen aldrig skiner. Låt oss hålla oss till väsentligheter, till frågan som varje människa sen 1965 har ställts inför: Beatles eller Rolling Stones?

Här saknas det inte folk, ni har säkert träffat på några av dem, som invänder: Varför välja?

Ni ska inte slå dessa människor. Ni ska inte förolämpa dem verbalt. Ni ska inte på nåt sätt vara ovänliga. Men jag vill att ni ska veta: De är tristess. De är landet lagom. De försöker undkomma det oundvikliga existentiella predikamentet, att välja. De försöker undkomma den med alla val förbundna ångesten.

Och när de väljer – för det slipper de inte undan då och då – så väljer de präktigt, prydligt, försiktigt, hälsosamt, desinficerat.

Skulle de nån gång hamna i nattlivet på en vardag är det en olyckshändelse. Det spelar ingen roll att musiken är extatisk och fylld av utrop som ”Wave your hands in the air like you just don’t care!” eller ”It’s better to burn out than to fade away!” för de kommer undantagslöst – oftast runt 22.15, alltid före midnatt – att ursäkta sig med den bubblande kommentaren:

– Det är en dag i morgon också.

De planerar alltid för framtiden eftersom de aldrig låter nuet ta över. De tycker att väldigt många människor och företeelser är ”omogna”. Men själva är de väldigt ”mogna”. De använder cykelhjälm även när de bara ska till Ica runt hörnet och handla bröd (fullkorn) – för varför ta en onödig risk?

De har bestämt sig för att dra ner på kaffet och de kommer att lyckas.

De tycker skidskytte, innebandy och curling har samma värde som fotboll. Men ogillar egentligen all tävlingsidrott: Varför skapa ett samhälle av vinnare och förlorare?

De tyckte aldrig att Maradona var en stor idrottsman. De tyckte att han var ett dåligt föredöme för ungdomen.

Håll dessa människor på artigt, men behörigt avstånd, ty umgänge med dem tar livet av er innan ni har dött.

Och glöm aldrig bort: Tänk kortsiktigt. Den som tänker långsiktigt hinner dö. På riktigt.

Tores krönika: Om att vara popkultursoldat och beredd att dö i fält med stövlarna på…

av Tore S Börjesson

Bakgrund. Jag bara skulle hit: Albuquerque! Och jag bara skulle bo på motell! Jag hittade det här, SÅ cool!

albuquerquemotel.jpg

Jag skulle till Albuquerque och bo där p.g.a. den här överjävligt bra låten med den här artisten:

Och jag bara skulle vidare hit: Cucamonga, Kalifornien. Till Studio Z. Det vill säga: Frank Zappas skivstudio, den han drev och ägde – han köpte den för 1 000 $ – innan han hade blivit Frank Zappa med en hel värld. Här, precis till vänster om frisersalongen på 8040 Archibald Avenue, låg studion.

Den hade tidigare hetat Pal Records Inc och där spelades surfklassikerna ”Wipeout” med The Surfaris och ”Pipeline” med Chantays in. När ni läst klart här, gå in på Spotify eller Youtube och lyssna på dessa fantastiska låtar, era liv blir bättre av det.

Studio Z:

studio.z.jpg

Frank Zappa, så som han såg ut ungefär vid tiden för Studio Z. Han kunde göra en bög av vilken heterokille som helst…

frankzappa.jpg

När vet man att man är en popkultursoldat? Jo, när man åker på långresa till USA och Mexiko och inte tvekar att kämpa sig i genom ett storgräl med flickvännen – som inte vill besöka ”en jävla ökenhåla i New Mexico” – för att man till vilket pris som helst måste till just denna ökenhåla. Till Albuquerque. Neil Young har ju skrivit en låt som heter ”Albuquerque”.

När vet man att man är en popkultursoldat? Jo, när man trots det förra storgrälet inte tvekar att med brösttoner värda en Jussi Björling på fyllan på en skärgårdsbrygga, sjungande ”Till havs”, hålla ett brandtal om att även stanna till några dagar i den kaliforniska ökenhålan Cucamonga. Eftersom det var där Frank Zappa i unga år, innan Mothers of Invention bildades och det klassiska debutalbumet ”Freak out!” (1966) släpptes, drev Studio Z.

När vet man att man är en popkultursoldat? När man seriöst tänker: Hon kanske inte är den rätta för mig? Det är ju inte bara det att hon felaktigt – och på fullt allvar! – anser att ett besök i Cucamonga är överkurs – hon känner inte ens till att Zappa drev Studio Z där. Och – säger hon:

– Jag skiter i det!

Då försöker man prata reson.

– Det var där som en civilklädd snut kom in och bad Zappa spela in ett erotiskt soundtrack till en svensexa. Zappa gjorde det och fick all inspelningsutrustning beslagtagen, samt fängelse i sex månader för ”conspiracy to commit pornography”. Det är kulturhistoria. Det är ett monument över den största av alla kamper.

– Vad fan pratar du om, säger hon.

– Kampen för yttrandefriheten.

– Frank Zappa bor i LA, gör han inte det? Varför kan vi inte åka dit? Det är en metropol, en storstad med nattliv…

– LA och LA, han bor i Laurel Canyon, det är där artister håller till, vet du vilka andra som bor där?

– Jag skiter i det!

I det här läget håller vanliga människor igen, men popkultursoldaten är en bandtraktor och slåttermaskin i ett.

– David Crosby, Alice Cooper… Greta Garbo HAR bott där. Robbie Krieger bor där och Carole Kings omslag till ”Tapestry” fotades i hennes hus där…

I Quauhnahuac i Mexiko lämnar hon mig för en advokat från New York. Hennes förlust: vad kan han om musik?

Mitt liv. Just här. Just nu.

av Tore S Börjesson

Var ute på mitt stamhak Harvest Home på Bondegatan 50 i SoFo i går och träffade två tjejer som nyss kommit till Stockholm. Fransyskor. De hade inte fixat hotell och Harvest stängde. Jag sa att de kunde sova hos mig. Det var inte mer än så. Skilda rum. Ändå – att gå iväg till jobbet i morse var mitt livs svåraste och jävligaste beslut.

sleep.jpg

Tores krönika 26/9-2010: Då var det nära att jag höll på att bli en bracka…

av Tore S Börjesson

ÖVER MIN DÖDA KROPP!

soffgrupp.jpg

Jag har genom åren av kvinnor blivit avkrävd mognad. En gång var jag 21 och Natalie avkrävde mig det: mognad.

Det tyckte jag var övermaga. Hela poängen med att vara 21 är väl att vara omogen? 

Men, okej, hon var medelålders, 31, och jag hyste ett visst medlidande… 

– Ge mig ett exempel på mognad, sa jag. 

– Jag har sett en bokhylla och en soffgrupp och nu vill jag att vi lägger hälften var och INVESTERAR i det TILLSAMMANS, att vi har ett PROJEKT. 

Projekt. Det ordet  också! En cocktail av is och syra sköljde genom mina vener. Med ett ord: ångest.

Var det inte det här jag hade anat, att mognad innebar att gå och titta på möbler, att mognad var granne med döden. Borde jag ha gjort slut där och då? Naturligtvis, men min vana trogen gick jag på tvärs mot förnuftet. Så där stod jag nu och kollade på den fulaste soffgrupp och bokhylla jag sett. Jag kunde inte stå för det här. Det kunde komma ut. Snacket kunde börja gå på stan, att Tore tappat greppet och blivit en bracka. 

– Allt jag står för faller, alla mina ideal raseras, om jag blir delägare till dessa möbler. Jag vägrar, sa jag. 

– Gud vad du är OMOGEN, sa Natalie. 

Jag kollade in priserna på möblerna och sa att jag skulle ge henne hela summan mot att INTE bli delägare till dessa möbler.

Jag var stolt, att betala för att förbli egendomslös, en programförklaring med vackra, poetiska dimensioner. 

– Gör vad du vill, men köp möblerna för dina egna pengar, och använd mina pengar till nåt annat! 

Hon drog till Thailand med några polare och jag var kvar hemma på Söder och hade det gott med grabbarna på Black horse inn på Bondegatan. Jag var väldigt ung, väldigt fattig, väldigt omogen och väldigt lycklig. 

När mogna Natalie, 31, kom hem efter två veckor sa hon: 

– Sätt dig, jag har nåt att berätta. 

Jag satte mig. 

– Jag har varit otrogen hela semestern. 

Han var tydligen britt och läkare och hette Gregory. Jag tog in infon, begrundade den och svarade: 

– Det var det värt. 

Tores krönika 19/9-2010: Om en pung helt utan romantiskt skimmer…

av Tore S Börjesson

I civliserade delar av världen som, säg, i Amsterdam, skyltas det tydligt: Här finns det svamp! Och då slipper man klafsa omkring vilse i skogen under dödsfara, som i historien nedan…

mushroom.jpg

Jag vaknar, går in på toaletten och kliar mig där män ofta kliar sig och… Böld! Gud i himlen: Jag kommer att dö! 

Jag tänker: fickspegel. Jag river runt bland Jennys grejer i jakt på en sådan. Jag hittar ingen. Jag ger upp och går in i sovrummet:

– Vakna! 

Jenny vaknar. 

– Jag måste ha din fickspegel! 

Den tänker hon inte ge i från sig utan förklaring. Jag vägrar att förklara. Jag ger upp. Jag förklarar.

– Böld. Den. Är. På. Pungen. Hör. Du. Vad. Jag. Säger? PUNGEN! 

– Får jag se. 

– Nej! 

– Jag har sett din pung förut. 

Hon talar sanning. Men att se en pung i romantiskt skimmer, att se vad som helst i romantiskt skimmer är en sak, men ta bort nämnda skimmer och människan är inte vidare vacker och pungar intar en särställning i fulhet. 

– Tänd taklampan, öppna persiennerna, ta av kalsongerna, sära på benen, brett, säger Jenny. 

Jag ger med mig som en bitch på ett amerikanskt fuck me in the ass-fängelse. 

– Euuuuuew! 

– Vad är det? 

– En stor äcklig fästing… Den största jag har sett! I. Din. Pung. Euuueeew! Jag hämtar fästingplockaren. 

På hade jag kunnat leva med. I gör mig suicidal. 

Vi är i sommarhuset i Grödinge. Allt började med att Jenny i går sa:

– Kantareller, nu ska vi ut och plocka. 

– Varför då, de finns ju på Ica, sa jag. 

Ingen populär kommentar. Så jag gick ut i skogen och – i strid mot Jennys förmaningar – i kortbyxor och flip-flops. 

– Den är så STOOOR. Vänta! Nu har jag den! Nej! Fan! 

Jag har dagdrömt i hela mitt liv och alla, nästan alla, dagdrömmar har gått ut på att jag ska vinna kärleken och också allt annat av upphöjt värde och motta folkets jubel och sen, till slut, dö med en bris i håret och stövlarna på i motljus på toppen av ett berg i det vackraste av landskap i famnen på en svårt sörjande megababe. 

Men här ligger jag med fästingen Arne och, vem vet, borelia, ehrlichios och TBE i pungen…

– Jag fick ut kroppen, men huvudet är kvar, säger Jenny. 

I dag är det riksdagsval.

Sida 1 av 23
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB