Det var ju synd att jag lämnade redaktionen för en kort semester – men jag får styra upp det från Grödinge. Jag var alltså utsänd av Aftonbladet för att täcka Eurovisionsschlagern i Jerusalem 1999. Jag kan säga mycket om det – och det tänker jag göra också. En fantastisk upplevelse. Men vi tar det i kapitel (dock kan jag redan nu avslöja att – ja, Carola spelar en roll, hon också).

Kapitel 1.

Det var inte det att det inte var hysteri kring schlagern på den tiden också. Det var bara det att färre fick göra MER. AB:s utsända trupp i Jerusalem var alltså tre man stark. TRE. I dag har vi 18 utsända på nån jävla delfinal i Tjotahejti. Nåväl. Det var jag, reporter, Per Bjurman, krönikör, och Niklas Hammarström, fotograf. Den här dan tänkte jag: Vi tar Charlotte Nilsson, för hon hette fortfarande så då, till Döda Havet. Hade jag en baktanke om att få henne i häftiga poser i bikini? Det kan ni ger fan på att jag hade. Och jag lyckades. En av bilderna var så glödhet att nyhetscheferna stoppade dess publicering med motiveringen: ”Det här är inte Playboy!” Jäkla fegis om ni frågar mig, men nu och här, sent omsider, är den. Charlotte var en babe (kanske fortfarande är – men jag har inte badat med henne sen 1999, sorgligt nog):