var 7.

Jag var 6.

Johan hade gott om skivor och en samling med singlar och EP:s med Beatles som ingav djup respekt på hela Lysviksgatan i Farsta.

Jag insåg sanningen. Jag var en slagen pojke. Förnedrad. Trampad på. En hundskit i tillvaron.

Det var kort sagt oacceptabelt. Jag inledde operation TJAT. Skivspelare och skivor, sa jag till farsan, jag behöver det och jag behöver det NU. Han sa vad han alltid sa:

– Det kostar pengar, Tore.

Men operation tjat gav resultat efter 6 OERHÖRT långa månader. Jag fick en liten grammofon. En sån med en skivtallrik lika stor som en singel och en högtalare som man vid färdigt lyssnande kunde lägga över och täcka skivspelaren med. Såg ut som en matlåda.

Jag fick samtidigt mitt livs fösta skiva, en EP med Kinks betitlad ”Kwyet Kinks” och dess omslag såg ut så här:

Bakre raden från vänster: Dave Davies (sologitarr), Mick Avory (trummor).

Främre raden från vänster: Pete Quaife (bas), Ray Davies (sång, kompgitarr, låtskrivare).

Jag älskade alla fyra låtarna men ”A well respected man” stod ut och gör det fortfarande. En klassiker. Det är min åsikt och det är dessutom en objektiv sanning. Så här låter den:

Jag tänker på det här eftersom basisten Pete Quaife gick och dog den 23 juni, 66 år gammal. Jag gråter till och med.

Det är Ray Davies fel. Det är han som hyllar Pete så här i obeskrivligt vackra versioner av ”Waterloo sunset” och ”Days”.

Ray gråter också.