Morgonen hade börjat fel: jag hade tjatgnatat dottern till skolan och det hade strömtrasslat på gröna linjen med konsekvensen att ett redaktionsmöte gått åt pipsvängen. Nu var jag svettig av tidsstress och försenad till en jobblunch, när jag steg på t-banan vid Globen. Jag hade just satt mig då kvinnan på sätet mitt emot lutade sig fram och sa: 

– Oj, vilken fin kappa du har! Man blir riktig, riktigt glad av att se dig! 

Jag tittade upp, misstänksamt. Var hon psyksjuk? Alkoholpåverkad? Knasigt kontaktsökande? Jag var inte i någon som helst form att hantera en trubbeltyp. 

Snabbt skannade jag: dam i 65-årsåldern, välvårdat hår, pärlhalsband och shoppingkasse i smärtingtyg. Nej, hon verkade varken galen, full eller knepig, bara snäll.

– Eh, åh, tack! utbrast jag, uppriktigt uppiggad.

– Ja, annars ser man bara svart och svart på perrongen, och så dyker du upp, så färgstarkt fin i din rock och turkosa sjal. Det är härligt, sa Snälla damen och log med lila läppar. 

– Jo, det blir lätt lite trist. 

Jag berättade banalt att jag sällan bär svart, att jag hellre sticker ut i rött eller knallblått. 

– Det gör du verkligen rätt i, sa Snälla damen med en blick signalerande samförstånd. 

Vi tystnade. Mer hade vi inte att säga varandra. Inte för att det behövdes, jag skulle bara resa två stationer – vår tid tillsammans var till ända. Vid Skanstull sa jag ”hej då”, och ”ha en trevlig dag” innan jag lämnade tåget med upprymda, stolta steg och tänkte hur lite det behövs för att vända en surmorgon till en riktigt bra dag. 

Och hur sorgligt det är att min första instinkt varnar ”galning”, när en okänd medresenär bjuder på en spontankomplimang. 

Kanske är det jag som borde få skallen undersökt?