Det var tredje dagen som trettonåringen var hemma, sjuk, från skolan. Någonting sa mig när jag pussade den sovande ungen hej då på morgonen att kanske, kanske borde han väckas och stressas till Brommabussen. Men, vadå? Det var fredag, what’s the harm, liksom? En extra vila-ut-dag före helgen, så skulle killen vara kry på måndag. Men – en hel dag ensam i huset kan lätt bli en tolv timmars Playstation-sittning, så innan jag gick låste jag in kontrollerna i tv-skåpet och gömde nyckeln.
Vid lunchrycket (12.48 för att vara exakt, antar att han precis hade vaknat) kom första sms:et:
”Hej?” och sedan:
”Nyckeln?”
Mitt svar:
”Inte en chans.”
”Va?!”
”Nej, inte på skoltid.”
”Aja, men ha en bra dag på jobbet.”
Tack, tänkte jag och funderade om det sista meddelandet var gulligt på riktigt, eller ironiskt.
Jag hörde inte ett ljud från Joel förrän klockan blivit 15.16. Då kom ett nytt sms:
”Jag har slutat nu.”
Absolut, visst, skoldagen var till ända, klart han kunde få laja med spelkonsolen.
När jag klev innanför tröskeln möttes jag av ett hem i…  toppskick. Joel hade plockat prylar, vikt undan kläder och fejat i HELA HUSET.
I stället för hallens vanliga skokaos möttes jag av prydligt uppradade sneakers, gummistövlar och löparskor. Köksbänkarna var helt smul-och-kladd-fria, i sovrummen var kläderna från förra veckan proffsigt vikta och lagda i fina högar, tandborstarna i badrummet hade placerats på parad bredvid vattenkranen. Allt toppades av de färgsynkade tändticksaskarna och snyggt arrangerade foliepaketen i en av kökslådorna.
Hade jag inte vetat att Joel var i huset, hade jag ängsligt undrat i vilken garderob den psykopatiske seriemördaren gömde sig.
Det jag kunde konstatera var att undrens tid ännu inte är förbi.
Och att det är bra för barn att ha det ganska väldigt mycket långtråkigt.