Jag känner två oerhört sömnbegåvade människor: min mamma och min make. Båda kan somna var som helst, när som helst: på tåget, i flygstolen, på soffan, framför tv:n. Är de trötta, somnar de. Punkt.
För mig räcker det inte att vara sömnig. Det ska vara tyst (nej öronproppar funkar inte, de skaver), mörkt (jag tejpar igen dörrspringan) och svalt (svinkallt, helst minusgrader).
Och bäst chans för en god natt har jag om jag knoppar in mellan 22 och 23. Vardag som helg. Det är då mitt sovtåg går och om jag inte är avmejkad, tandborstad och omstoppad i tid, blir jag ofelbart kvarlämnad på perrongen. Då väntar det här scenariot:
Täcke av. Täcke på. Vickelivick på tårna. Magläge. Snor ett varv. Och ett till. Puffar kudden.  
– Snarrrrrrk, låter min man Dan.  
Öppnar fönstret på vidare gavel. Tassar till toa. Kissar. Spolar så det skvalar. Vaknar Dan? Nehej. Synd.
Kryper ner igen. Nu… nu… somnar jag… nog.
– Snaarrrksnaarrrrrksnarrk, från maken.
Jävlaskitgubbe, tänker jag avundsjukt, petar honom hårt mellan skulderbladen och väser:
– Du snarkar! Vänd på dig!
– Å, förlåt… (tyst)…
– Snaaaaaaaaaaaaarrrrk.
Ja, ni fattar? Men maken snarkar alltså inte bara ljudligt på nätterna, tuppluren i soffan vid 15-rycket på eftermiddagen är hans absoluta favorit. Och att han har sovtalang är tur, eftersom han jobbar nattskift ett par gånger i veckan och vore olidlig att leva med om han inte fick sova ikapp. Så jag missunnar honom inte att sussa så där sött, men blir lätt provocerad när han morgonen efter en lång snarknatt påstår att han sovit ”uselt”:
 – Jag vaknade ju en gång.
Vaknade en gång”? Herreminje. Vi lever i olika världar. Och jag är absolut inte ensam. Cirka två tredjedelar av oss svenskar har regelbundna sömnbesvär.
Är du en av oss? På sidorna 16-20 får du massor med konkreta råd hud du får bättre nattsömn. Lycka till och sov gott. Fast läs Söndag först!