STRANDBERGS KRÖNIKA 3 OKTOBER:

Jag har alltid älskat och försvarat dokusåpor. Men ”Kungarna av Tylösand” lärde mig att även jag har en gräns. Den nåddes i mitten av andra avsnittet, när en av deltagarna ligger i sängen och spyr ner i en hink. Hon är så full att hon inte ens orkar stoppa fingrarna i halsen utan kvider att någon ska göra det åt henne.  

Det fanns scener i avsnittet som var mer spektakulära. Allt handlar ju om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa, eller att prata om att knulla, runka, supa, kräkas, slåss, bajsa och kissa. Men just den där scenen fick mig att ifrågasätta hela argumentet att dokusåpadeltagare minsann valt själva att medverka. Såklart har de gjort det. Men plötsligt blev den så tydlig, maktbalansen mellan hon som låg utslagen framför kameran och de tysta, osynliga personer som stod bakom den. ”Ingen tvingade oss till något”, säger en av deltagarna i en intervju. Och nej, jag tror inte att producenten Calle Schulman stod och hytte med en pistol, men det märks tydligt att deltagarna vet precis vad som väntas av dem. De utför sina roller som väldresserade små cirkusdjur – bara något mindre rumsrena. 

Det finns inget försonande med ”Kungarna av Tylösand”. Ingen humor, inga sociala spel, ingen poäng. Så för första gången undrar jag: Betyder det faktum att det finns människor som är beredda att göra vad som helst framför en kamera verkligen att det är okej att låta dem göra det? 

Mats Strandberg