Karaktärsdraget som ger mig eksem. Låt mig avslöja det här och nu. Men först: jag dömer inte människor. Jag dömer inte katter heller – men de ger mig astma. Karaktärsdraget som ger mig eksem är det här: Käckhet. Det kommer aldrig att bli en trekant mellan mig, Peter Jihde och Ernst Kirchsteiger.

Peter Settman är också körd. Han ser ut som en jublande tandrad som överdoserat på ecstasy.

Han utstrålar en livsglädje som gör mig självmordsbenägen. En käckhet som trycker ner mig och säger: Tore, så här glad kommer du aldrig att bli, nånsin!

Nu är Peter & Peter & Ernst långt populärare än vad jag är eller kommer att bli, jag inser det, att jag har helt fel, i allt, spotta på mig, förnedra mig, dra mig naken över den sibiriska tundran i mitten på januari och piska mig!

Men allergi är allergi och jag har den.

Det som stör mig är påbudet om trivsel och trevnad oavsett att man, säg, har bölder som exploderar i röven. Man ska inte låtsas om att det pågår ett reellt liv där ute som slutar i död: För. Vi. Ska. Ha. Det. Trevligt!

Det är med det som det är med den gamla vanliga lögnen som vi uttalar 47 gånger om dan.

– Hur mår du?

Man vet, naturligtvis, att ingen vill veta hur mån mår, egentligen, men man SKA svara:

– Bra.

Nu har vi som tur är ett ställe på Östgötagatan i SoFo i Sthlm som, passande nog, heter Östgötakällaren och jag träffade A där för ett tag sen vid bardisken och jag sa:

– Hur mår du?

– Jag är 40, singel, pank och arbetslös, sa han.

Utifrån det kunde vi ha ett samtal. På riktigt. Jag gillar det, när det är på riktigt.

Det är vissa yrken som kräver käckhet. Jag tänker på det när flygvärdinnor gestikulerar om hur vi ska bete oss i händelse av en kraschlandning. Det är ledljus där, leende, nödutgångar där, leende, syrgasmask där, leende, och jag tänker varje gång: Förstår de inte att vi genrepar inför att dö i en kollektiv blodpudding?

Jovisst, men överenskommelsen är: Vi ska inte låtsas om det.

 

————-