Det sägs att Facebook gör narcissister av oss. Det tror jag inte på. Men FB ger narcissisten en arena, en publik. Jag säger: Tack! Jag kan förvisso dribbla av en hel värld, men varför göra det inför tomma läktare?

Därför sitter jag framför datorn en kväll och börjar gråta över de misslyckade narcissisterna.

De kanske skriver på Fejjan: ”Fikat och fyllt en tvättmaskin, hi hi hi :-)”. Och sen trycker de på ”gilla” för sitt eget inlägg. Sen händer inget. Ingen ”gillar” det de har skrivit. Ingen kommenterar det.

Ingen är så ensam som en ensam narcissist.

Så jag tar upp saken på FB för att muntra upp: ”Jag noterar att det förekommer folk som gör inlägg på Fejjan och sen trycker på gilla-knappen för det de nyss själva skrivit. Gulligt”.

Jag får i gång en tråd på 25 inlägg. Drottningen från Midsommarkransen, Susanne, ger sig in i matchen efter ett tag: ”Det är väl ungefär som när man drar av några lappar från sin egen pappersannons på Icas anslagstavla. För att öka på intresset…”.

Den kapitalistiska räven!

Men snart är hon tillbaka med empati: ”Eller så kan man dra lappar från andras annonser så att de blir glada och inte förlorar hoppet över att få sitt gamla dockskåp sålt”.

Jag svarar: ”Eller så kan man dra av ALLA lappar för att döda konkurrensen… Åh, fy fan, jag känner på mig att du gjort det – din lilla rackare”.

Då kontrar Susanne med ett inlägg som jag sen dess i både vaket och sovande tillstånd har på näthinnan:

”När jag var liten fick jag inte vara med och spela ’Nya finans’ med min brorsa och kusin. De tyckte att jag var för liten och trist. Då stoppade jag in tärningarna i stjärten för att INGEN skulle VILJA spela ’Nya finans’ mer efter det. Gissa vem som skrattade sist! Snacka om att kvickt döda all spelglädje…!”

Susanne jobbar i dag på den kommunala förvaltning du vänder dig till när tillvaron är mer eller mindre på sned. Hon har fortfarande häcken full.