Putte:

Eusebio:

Amadou & Mariam:

Gunnar E:

Muhammad Ali:

Iman & Bowie:

Jag rusade tvärs över torget som en törstig i öknen. Jag hade sett Farstas enda neger. Jag var 5 år och då snackar vi 1965. Adoptivbarnet Micke var min jämnårige. Enligt farsan som mindes kramade jag honom och rufsade honom i håret och skrek:

– Pappa, han är helt svart!

Jag och Micke kamperade senare ihop på innermittfältet i den stolta klubben Farsta AIK.

I godisaffärerna fanns det både negerpulver och negerbollar så neger var inget nedsättande ord för ett barn som inte visste bättre: det representerade livets godaste. Plus att Pippis farsa var negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

Putte Kock (1901–1979), landslagsman i hockey och fotboll och lagledare när fotbollslandslaget tog guld i OS 1948, senare fotbollsexpert i tv, kommenterade, säger historien, en hel landskamp där han kallade Eusebio, portugisen som skulle växa ut till att bli en av världens bästa spelare genom tiderna, ”negern”.

– Negern löper på vänsterkanten. Där nickar negern. Negern slår ut till inkast…

Så där höll han på. Hemma i tv-huset i Stockholm höll de på att få tuppjuck. De försökte förklara det för Putte men länken var dålig och knastrig. Till slut skrek nån i desperation och bokstaverade i falsett:

– Putte, du kan inte säga neger! Niklas! Erik! Gustav! Erik! Rudolf! N-E-G-E-R!

Det hörde Putte, typ.

– Konstigt, de säger hemifrån att negern skulle heta Niklas Erik Gustav, men det tror jag inte ett ögonblick på.

Jag älskade Micke. Jag älskade Eusebio. Jag älskade Putte – och Gunnar Ekelöf. Gunnar var inte neger. Men han var 1900-talets största, svenska poet – en poet som älskade sufismen, en av mystik präglad, islamsk inkörsport till att bli ett med Gud.

Alltså: det svenska 1900–talets största poet, tillika medlem av Svenska akademien, sög i sig islamsk kultur som jag skulle suga på Iman Mohamed Abdulmajids somaliskt muslimska bröst, om inte David Bowie hade hunnit före.

Då har jag inte ens nämnt att Cassius Clay blev Muhammad Ali, det vill säga muslim.

Plus att jag, så svensk jag är, helst dansar till Amadou & Mariam och de är från islamska Mali.

Ni förstår vart jag vill komma: den som låter sin smak i allt mellan himmel och jord begränsas av den egna nationens gränser dör utan att ha levat – och är dessutom osvensk.