Arkiv för January 2011

- Sida 2 av 4

Tores krönika: Det är små marginaler, jag spelade fotboll i Farsta AIK, det gjorde inte Steffe…

av Tore S Börjesson

Steffes höghus i Farsta:

sonnyshiss.jpg

Min farsa hade tagit oss en eller två gånger i veckan till Eriksdalsbadet. Jag var en snabbsimmare, men Steffe var snabbare. Jag slog honom dock i bordtennis och en sund terrorbalans byggd på ömsesidig respekt var etablerad.

Fysiska utmaningar var kicken. Hoppa från tian i hopptornet på Eriksdalsbadet? Vi gjorde det. När vi var 10.

Två år efter det här flyttade finnen Pekka in i Steffes hus på Larsbodavägen i Farsta.

Pekka var 14 och gick på en särskild skola för losers. Han kunde bara hävda sig genom att vara bäst på att vara värst.

Det fanns ingen kalkyl bakom Pekkas handlingar. Vad är det sämsta som kan hända om jag gör det här, och vad är det bästa som kan hända, står risken i proportion till den möjliga vinsten? Pekka ställde sig aldrig sådana frågor. Han var, med andra ord, dum i huvudet och dåliga nyheter.

Den här vackra vårdagen kom jag cyklande över bron som skilde mitt hus från Steffes. Jag såg Steffe och tog vänster vid brofästet och cyklade nerför backen och under viadukten och fram till hans port. Pekka var där och exalterad.

Han hade slagit av plasthöljet till en stickkontakt och höll i spröten. När han körde upp dem i hålet uppe i framkanten av hissgaveln var det som att dörren hade slutit till. Fast den var öppen… Sen tryckte Pekka ner hissen till våningen under och Steffe satte sig på huk på hisstaket på våningen ovanför. Pekka stod i hissen och tryckte på knapparna. Steffe åkte på taket.

– Tore, prova, det är superhäftigt, sa Pekka till mig.

– Kan inte, jag är på väg till fotbollsträningen och måste sticka nu, sa jag.

När jag senare var på väg hem och cyklade över bron från andra hållet såg jag Steffes mamma stå på knä med händerna för ansiktet bredvid ambulansen utanför porten. Folk hade samlats runt omkring och glodde. Pekka syntes inte till. Steffe hade tappat en sandal, böjt sig ut över hisstaket, tittat efter den och fått skallen krossad av en mötande bjälke.

Han blev 12 år.

Söndag fixar ekonomin

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Ettan23.png

Första känslan är förträngning. Jag hinner inte, orkar inte, trots att jag ju borde.

Det handlar om att få kontroll över privatekonomin och tipsen finns i veckans Söndag. Det är tv-programmet ”Lyxfällans” experter Charlie Söderberg och Mathias Andersson som försöker hjälpa oss andra att få mer pengar över när räkningarna är betalda.

Men när jag väl läser tipsen inser jag att det inte behöver vara så svårt. En kvart i veckan, enligt tv-duon, och det känns faktiskt genomförbart. Läs själv och bedöm i veckans bilaga.

Missa inte heller vår reporter Hanna Radtkes reportage från Etiopien. Hanna träffade sitt fadderbarn och det blev ett känslosamt möte.

Senast när det begav sig

av Nils Paulsson

Vi på Söndag vill tacka Tore S Börjesson för det fina ostfika han bjöd på i går. Och som Tore skriver i ett inlägg strax här nedanför så är han en väldigt frekvent fikabjudare!

Vi drog oss därför till minnes förra gången det hände. Det var ungefär samtida med att Otto von Bismarck gick in i Ost-Preussen, Erik Lemming vann spjut-VM för vänsterhänta och Keith Richards var otrogen för första gången. Och vilket grandiost ostfika det var! Vilket överflöd!

Skärmavbild 2011-01-20 kl. 09.59.21.jpg

Vi ser med glädje fram emot nästa fika, och hoppas att vi då också får smaka lite av den choklad som vi fick förra gången.

Än en gång, tack Tore för din aldrig sinande generositet!

Skärmavbild 2011-01-20 kl. 09.35.21.jpg

Makeup-trendig? Inte jag.

av Erika Scott, Aftonbladet

Hon kommer gående i Fridhemsplans tunnelbana, 190 lång i eleganta klackar, med blicken riktad mot en osynlig punkt framför sig. Vi möts bara under några få sekunder. Ändå lever hon kvar i mitt minne under flera dagar.

Det är läppstiftets förtjänst. Det är signalrött. Ni vet den där sorten som är drar mer åt gult än blått. Som inte ber om ursäkt för sig. Som på inget vis applicerats av en slump för att det är nyansen som råkat ligga överst i makeupväskan. Å nej, det är en färg som får läppar att leva sitt eget liv.

Hon bär upp den djärva färgen, hela hon är snygg. Och ung, max 25 år. Kanske är hon modell? Kanske drömmer hon om upptäckt? Kanske är det just därför hon väljer att måla läpparna så uppseendeväckande och omsorgsfullt?

Jag ser framför mig hur hon tecknat konturerna först med penna, bitit av mot en mjuk servett, för att sedan lägga färgen med pensel. Två lager, med avbitning emellan. När hon möter sina vänner över en latte i Västermalmsgallerian kommer hennes läppar lämna ett mjukt kyssavtryck på kaffekoppen. Det kommer att sitta kvar efter disken och få kaféägaren att sucka irriterat.

Men han lär få vänja sig, eftersom rödröda läppar är hett, hett, hett, enligt Söndags Agneta Elmegårds skönhetsspaning på sidorna 28-30. Själv har jag ett helt gäng knalliga läppstift i badrumsskåpet: Dior, Chanel, Lancôme. Jag frestas och köper, men de blir stående, som dyra misstag, i skamvrån.
Jag får helt enkelt välja en annan trend. Bleka, snudd på osynliga, ögonbryn lär också vara superinne. Skärmavbild 2010-07-08 kl. 16.31.38.png

Jag vill inte vara en curlingpojkvän

av Mats Strandberg i Söndag
Skärmavbild 2010-12-20 kl. 11.09.15.jpg

STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 16 JANUARI

Det har varit mycket prat om curlingföräldrar sedan SVT-programmet ”Ung & bortskämd” fick svenska folket att tappa tron på framtida generationer. Jag vill inte tro att jag skulle curla mina barn om jag hade några, men jag har funderat på vilka slags förhållanden de där tonåringarna kommer att ha som vuxna. Vilka ska stå ut med dem? Och jag insåg, tyvärr: sådana som jag. 

Jag är en curling-pojkvän. Det är ju tråkigt och jobbigt att gnälla om vems tur det är att städa/diska/tvätta. Då är det mindre tråkigt och jobbigt att städa/diska/tvätta själv i stället. Men det är framför allt när det gäller känslogrejer som jag sopar så att isen glöder. Jag vill inte att min stackars älskling ska ha för mycket jobbigt att tänka på. Depp ska förvandlas till pepp! Jag vill vara lösningen på alla hans problem, och jag vill förutse hans framtida problem innan de uppstår. 

Då känner jag mig som en god och fantastisk pojkvän, men i själva verket är det ju inte omtanke som driver mig, utan rädsla. Jag försöker sopa bort problem i min partners liv, så att de inte kan leda till problem i vårt förhållande. Jag måste lära mig sluta med det här curlandet. Det är så otroligt ansträngande att tänka för två personer hela tiden. Och vad vinner man? Till slut sitter man där med person som är så bortskämd att man inte står ut med honom längre. Som man sopar får man ligga. 

/Mats

Statistik hjälper inte en flygrädd stackare

av Malin Wollin
Skärmavbild 2010-12-20 kl. 10.57.48.jpg

MALIN WOLLINS KRÖNIKA I SÖNDAG 16 JANUARI

Jag är livrädd för att flyga, säger jag en gång om året. 

Det är så ofta jag flyger. 

”Men att flyga är säkrare än att åka bil!” säger någon då och kan inte låta bli att låta lite ”lilla gumman”.

Och jag vill lägga in en stark protest. 

Jag har aldrig dött när jag har åkt bil. Nu har jag aldrig dött när jag har flugit heller men jag vill påstå att jag är närmare Gud än dig när jag är 10 000 meter upp i luften än i rondellen framför Coop forum. 

Att rulla fram i en bil är säkert. De som krockar är många gånger fulla, trötta, för gamla, för unga, pratar i telefon eller kör för fort. Hur många olyckor blir det kvar om man tar bort det dåliga omdömet och ersätter det med gott omdöme? 

När jag kör bil tänker jag att jag ska leva länge och dö gammal i den mån jag alls tänker på livet och döden. 

När jag flyger tänker jag alltid att jag snart ska dö.

Det hjälper inte att tänka att det rent statistiskt är mer sannolikt att dö när man korsar gatan (populärt argument bland orädda – dödsföraktande – flygare). 

Statistik hjälper sällan den som är död. 

Statistiken säger: risken är en på hundra att du smittas av hiv om du har oskyddat sex med en hiv-smittad.

Jag har svårt att tro att den som just blivit smittad med hiv tänker att han är en på hundra. Att han mitt i all otur inte bara hade vanlig otur utan EXTREMT mycket otur och blev den hundrade.

Statistik är för fåntrattar som tror att de kan lura döden bara för att flygplan ”väldigt sällan ramlar ner från himlen”. Jag undrar om de där människorna i Air France-planet tänkte så? ”HJÄLP VI DÖR! Men tänk ändå så sällan det händer att flygplan ramlar ner från himlen”. 

Hur många gånger när ett flygplan störtar, ramlar ner, brinner upp, flyger in i ett berg, händer det att någon överlever? När flygplan ramlar ner från himlen eller flammar upp till en stor boll av eld dör ALLA. Ingen klarar sig. Bara på film. 

Man kan inte nästan klara sig på ett flygplan. Man kan bara dö ordentligt. Man kan, när planet börjar skaka och vingarna lossnar, vara säker på att sista stunden är kommen. 

För ett par veckor sedan flög vi hem från Gran Canaria och när planet hamnade i ”normal turbulens” fick jag panik, började gråta och hyperventilerade in i en servett.

Efter ett par minuter gick det över och jag beställde in 18,75 milliliter rött vin. En timme senare meddelar piloten att planet kanske inte kan landa eftersom dimman ligger tät över flygplatsen. 

När vi en halvtimme senare landar med ett studsande brak börjar 185 passagerare applådera vilt. 

Inte jag.

Jag klappar gärna händer men jag tänkte inte vara tacksam för att jag inte dog i ett färdmedel som är lika säkert som en buss.

/Malin

Tores krönika: En solskenshistoria om ett möte mellan två 10-åringar på Hästhagsskolan i Farsta…

av Tore S Börjesson

Hästhagsskolan i solsken:

häst.jpg

Hästhagsskolan i blues-ljus:

häst.2.jpg

Höghuset Sonny bodde i och gick till i jakt på nikotin:

sonny.jpg

Han är 10 år gammal och ny. Han har kommit från Södermalmsskolan på Mariatorget till klass 4B i Hästhagsskolan i Farsta. Till min klass.

Det blir frukostrast.

– Häng med hem, säger Sonny, för det är så han heter.

Han bor i ett av de vita höghusen 200 meter från skolgården. Han har egen dörrnyckel. Jag får inte ha egen dörrnyckel för mina föräldrar. Han öppnar dörren och när den ännu bara är på glänt hörs en kvinnoröst, som är hans mammas:

– Jag har tömt alla askkoppar, det finns inga fimpar!

– Får jag släppa in?

– Nej!

En del barn, som Sonny, får aldrig släppa in.

Jag får alltid släppa in – utan att fråga. Det är öppet hus. Morsan brukar själv bjuda hem några av tonårstjejerna som går i lekparken där hon jobbar och ge dem saft, smörgåsar, bullar… Sen spelar de Alfapet och Mahjong i köket.

Jag hatar sällskapsspel. Jag vill läsa serietidningar – X9, Buster, Läderlappen och, när Mike Nomad är med, Seriemagasinet – och jag vill lyssna på Rolling Stones. Och Velvet Underground. Och Zappa. Och Who.

– Du röker, säger jag till Sonny.

– Ja, men jag har lagt av med hasch, säger han.

Det är en inte alldeles vanlig konversation som här utspelar sig mellan två tioåringar. Jag delar med mig av mitt liv.

– Jag spelar hockey – i Bajen. Och bordtennis – i Farsta BTK. Och fotboll – i Farsta AIK. Och simmar – i SPIF. Det betyder Stockholmspolisens idrottsförening, säger jag.

– Hasch är en baggis. Men det är skitsvårt att lägga av att sniffa. Men jag var tvungen, morsan hittade min favorit-thinner-trasa och blev asförbannad. När man sniffar säger det tzing-tzing-tzing i huvudet och man skrattar som sjutton och ser saker som inte finns, jätteroliga saker, säger han.

– Om du vill kan du få låna pengar till cigg av mig, säger jag.

– Schyst. Jag behöver bara till ett litet röda Prince, säger han.

Vi handlar ciggen och går tillbaka till plugget. Rasten är slut. Jag har just träffat min bästa kompis.

Nytt nummer av Sveriges största veckotidning!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
ettan16.bnp.png

Svenska kvinnor vill ha mer sex. Samtidigt är en klar majoritet nöjda med sitt sexliv, enligt en ny undersökning. Hur hänger det här ihop? Vår  sexolog Malena Ivarsson reder ut det hela i veckans Söndag.

Du får också veta varför du inte ska hoppa fallskärm i Florida på söndagar om du är kvinna och varför du inte ska stå upp och kissa på toaletten i Schweiz efter klockan 22 om du är man.

På omslaget har vi Linda Lampenius som äntligen har hittat rätt i livet. I Söndag berättar hon öppenhjärtigt om de svåra åren med ångest, ensamhet och ätstörningar.

Ett nytt, fullspäckat nummer av Söndag, med andra ord!

Trevlig helg.

Lampenius favoriter: Tahiti och thaiboxarträning

av Nils Paulsson
Skärmavbild 2011-01-14 kl. 17.01.58.jpg

I helgens Söndagsbilaga får ni läsa om violinisten Linda Lampenius kamp mot sina ätstörningar och hur kronprinsessan Victoria fick henne att söka hjälp. I en öppenhjärtig intervju med Söndags Magda Gad berättar hon om livet idag med maken Martin och lilla dottern Olivia.

Men innan du får läsa texten bjuder vi på lite ur Lindas personliga favorit-portfölj:

Violin: Gagliano och Guarneri.

Musik: Allätare.

Film: Med en story som kunde vara eller är sann.

Bok: Noter istället för böcker.

Tidning: Amelia, Damernas Värld och Mama.

Inredning: Ljust, gillar att blanda modernt och antikt.

Parfym: Hugo Boss ”Orange”, D&G ”L’Imperatrice” och Britney Spears ”Radiance”.

Godis: Mörk choklad.

Mat: Fisk.

Dryck: Vatten, champagne och cider.

Kläder: D&G, Herve Leger, Tiia Vanhatapio, Versace, Zara och vintage. 

Skor: Louboutin och Zara.

Make-up: Diorskin Nude Concealer och Nude Natural Glow, Lumene Double Stay Mineral Makeup, Max Factor Masterpiece Max och Maybelline The Falsies Volym Express.

Pryl: Iphone.

Resmål: Tahiti. 

Träning: Tränar för min mans thaiboxningstränare Thomas Rasmussen på Stockholm Muay Thai.

Sysselsättning: Spela med andra musiker och att bara vara med Olivia och Martin.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Hans Österman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB