Rue du Faubourg Saint-Denis

Chez Jeannette

Jenny på Le Sully.

Ernest Hemingway:

Tore S Börjesson på Läder, Latex och S&M-hak i Le Marais i Paris…

Jag älskar journalistiken men försök, jag skriver det igen, försök, bara gör det, försök att komma i väg på semester utan jobb med i bagaget. Nu är jag pervers på det sättet: Jag gillar att skriva på semestern. Det är roligare att skriva på ledig tid än på arbetstid. Man börjar och slutar när man vill och inte på schemalagd arbetstid. Ordet schema ger mig ett påtagligt obehag. Ett minne av nåt som hette ”att gå i skolan”. I 12 år satt jag och tittade ut och jag visste, allt kul händer på andra sidan av fönstret.

Ja, och man slipper att varje dag vid lunchtid känna lukten av 118 matlådor som värms upp i mikron, mitt inne på redaktionen. Allt blandat till en kakofoni för näsan.

När jag jobbar på ledig tid kan jag sitta på den eminenta bistron Chez Jeannette på Rue du Faubourg-Saint-Denis i Paris och skriva. Och känna mig som Hemingway. Det är det jag gör nu. Det luktar käk också här. På ett underbart sätt.

Jag ser när jag skriver detta två kvinnor värda att författa diktsamlingar om. Två män i 50-årsåldern delar en karaff rött. Det gör de rätt i, det är när allt kommer omkring tisdag klockan 13.30. Vid baren hänger väl valda representanter från de forna franska kolonierna.

Rakt över gatan ligger Passage Brady. Går man in där är man i Indien.

Jag älskar min gata i Paris. Det är som om nån blandat Rosengård i Malmö med SoFo på Söder i Stockholm och fått det att funka. De unga och halvunga hippa tar över Chez Jeannette på kvällstid. Maten är topp. Musiken är öronbedövande: Prince, Bowie, LCD Soundsystem, Tom Waits, Joy Division…

Tycker man om en hårdare stil finns Bar Le Sully en bit bort.

Stamgästerna bara sitter där, dag efter dag, år efter år, som skjutna med bultpistol, men leende… Också här tar det mera partysugna, men, på ett skönt sätt, risigare folket över stället på kvällarna.

Hälsa på nästa gång du är i Paris.