Vad har hänt med svenska kändisar de senaste åren? Jag är så trött på dessa priviligerade människor som ynkar om hur orättvist världen behandlar dem. Helena Bergstöm skriar att Colin Nutley är mobbad eftersom nya ”Änglagård”-filmen inte guldbaggenominerades. Som om det var en mänsklig rättighet. Colins filmer, som varit kassa sen 1993, får alltid miljoner i filmstöd. Till och med kalkoner som ”Queen of Sheba’s pearls” har fått guldbaggar. Men det räcker visst inte. Och det är väl jättebra för Björn Ranelid att han har fantasi, men han borde använda den i sitt författarskap i stället för att ständigt inbilla sig nya hån, kränkningar och oförrätter. Det är alltmer tragiskt uppenbart att Ranelid inte kan föreställa sig att världen är engagerad i något annat än Ranelid. 

Sen har vi Birro, alltid lika … Birroig. De andra författarna som kastar sand på varandra. Skådisarna som rasar när (enligt dem) mindre begåvade kollegor får beröm. Föredettingarna som tycker folket har fel som inte röstade på dem i Melodifestivalen. Den är djupt obehaglig, denna kombo av övertro på sin egen relevans och ett bräckligt ego. Allt som är mindre än en hyllning riskerar att punktera den uppblåsta självbilden och måste genast slås tillbaka mot. Jag vet inte vad de tror att de ska åstadkomma med sina dadda-hink-och-spade-utspel. Försvara sin heder? Låt oss konstatera att de inte lyckas.