Som förälder måste man släppa taget

Lilla Maj-Lis applåderar då hon ser de andra barnen. Vi lyfter henne ur vagnen vid ingången till lekparken. 

– Mamma, stamp stamp, säger hon och ler sitt lyckligaste leende innan hon stampar i väg mot en hög hinkar och spadar. Jag och min man står kvar. Förvirrade. Jag vågar inte se honom i ögonen, är rädd för att han ska vara lika sorgsen som jag. Det skulle jag inte klara, jag behöver honom stark och glad. I alla fall starkare och gladare än jag för tillfället känner mig. Vi fokuserar på vagnen, vad ska vi göra av den?

En fröken kommer och hälsar oss välkomna, klagar lite på kylan och säger att det blivit dags att gå in. Jag ser några större barn rusa över gården. De må vara i treårsåldern men ser ut som hotfulla jättar i jämförelse, jag kallar på Maj-Lis.

Inne i kapprummet brister det. Det är något med den lilla hyllan och hennes namnskylt. Jag vill inte att någon ska se mina tårfyllda ögon och börjar packa upp väskan. Lyckas gråta ljudlöst för mig själv medan min man klär av Maj-Lis och hänger upp hennes overall. Jag samlar mig och vi går in i strumplästen. Innan fruktstunden börjar faller fyra andra nyinskolade barn i gråt. De skriker hjärtskärande efter mamma och pappa. Min dotters lilla hand söker min näve och klämmer åt. Jag stoppar impulsen att plocka upp henne i famnen och rusa hem. I stället säger jag så glatt jag kan:

– Mmm, vad gott det ska bli med äpple! 

Känner mig falsk men fortsätter min leende teater. Fruktstund blir sångstund som blir lunch som övergår i sovstund. Nästan alla barn är mer eller mindre nya och lite oroliga. De som lämnats av sina föräldrar för första gången är sorgsna. Personalen får trösta så gott det går, de är underbemannade och tycks precis som jag brydda över den stora grupp ettåringar som kommunen tvingat på avdelningen. Fröknarna är vänliga och kan sitt jobb, märker jag, men det är svårt för dem att hinna med att knyta an till Maj-Lis. 

Dagen känns lång och rörig. Märker att min man också är skärrad. Är det verkligen så här det ska kännas? Skulle inte inskolningen vara rolig? Vi håller ut, håller god min och gör om samma sak dagen efter. Vi märker att Maj-Lis hittar sina rutiner. Vi fattar att inskolningen förmodligen varit värst för oss. Att vara förälder innebär att man måste släpa på världens största ansvar samtidigt som man måste våga släppa taget. Smärtsamt svårt! Men så kommer den första dagisbacillen som en räddande ängel. Maj-Lis får snuva. Och jag kan inte låta bli att i hemlighet jubla över att vi två ska vara hemma. Mamma och Maj-Lis tillsammans igen! 

Josefine Sundström