Musihistorien är full av berusning… Fråga John Lennon:

Fråga Jussi Björling.

Fråga Etta James.

Fråga Plura.

Plura grips för innehav av 4 gram kokain. Jag nås av nyheten snabbt och jag tänker eller det gör jag inte alls det. Jag tänker inte. Jag vet. Som man vet att man bränt sig när man lagt handen på en spisplatta. 

Sen börjar jag sjunga på Eldkvarns fantastiska låt ”Jag är bättre än dej”:

 

Jag minns nästan inga nätter 

Jag gick till sängs med ett glas gin

Två flaskor vin till frukost

Lång dag med kokain … 

Det jag vet är att Plura – artisten, inte privatpersonen – bara och verkligen bara vinner på att åka dit för kokainet. Han äger medierna veckan efteråt. Vad är oddsen för att Plura ska sitta i Skavlan om det inte vore för kokainet?

Vad är oddsen för att Eldkvarn bjuds in att framföra en låt i Nordens största talk show om det inte vore för kokainet? 

Plussa på med X antal tidningssidor och löpsedlar … 

Jag tänker inte ens undersöka saken, ty också det vet jag, att tittarsiffrorna för hans matprogram ”Mauro & Pluras kök” kommer att gå upp tack vare kokainet. 

Det sägs att all reklam är bra reklam. Det är lögn. Tiger Woods hade gärna, därom är jag helt övertygad, varit utan de senaste månadernas reklam. Liksom Sven ”jag kommer fyra och spyr” Nylander som torskade för kokain samtidigt som han företrädde stiftelsen ”Ren idrott”. 

Men här pratar vi rock n roll. Där är inte bara all reklam bra reklam, nej, det är hemskare än så, den dåliga reklamen är ofta den bästa. 

Rockstjärnor är laglösa och, handen på hjärtat, är det inte så vi vill ha dem? 

Men än intressantare är detta hårda, objektiva faktum: den stora rockmusiken från Elvis och framåt, och det gäller för den delen också jazzmusiken, är laddad med knark och badar i en ocean av booze.

Gör testet, gå till din skivsamling, ta bort album gjorda av artister som använder eller har använt narkotika och alkohol över måttan. 

Du vet vad du har kvar. 

Skit.