Wailing Souls. Omslaget till ”Fire House Rock”.

Pablo Moses. Omslaget till ”Pave The Way”.

Culture. Omslaget till ”Two Seven Clash”.

Gregory Isaacs. Omslaget till ”Night Nurse”.

Lee Perry. Omslaget till Roast Fish, Collie Weed & Cornbread.

Jag lyssnar på reggae hemma i min rivningskvart på Kungsholmsgatan. Jag har lyssnat i timmar. Jag har gjort det på hög volym. Hög! HÖG!

Det ringer på dörren. Det är tre på natten. 

– Du väckte mig. 

Mannen framför mig är runt 40. Han bär en badrock i urtvättad frotté. Han ser helt färdig ut. Som om han har ett jobb att gå till och behöver sova innan han gör det. Med andra ord: en för mig vid den här tiden totalt främmande sorts människa. 

– Ursäk…

– Nej! För! Fan! Det! Här! Är! Den! Bästa! Musik! Jag! Hört!

Jag är i chock. En granne som gillar mig. 

– Jag somnade men väcktes av musiken och kände att jag måste gå ner, säger han. 

– Tore, säger jag eftersom jag aldrig sett honom förut. 

– Mats, säger han och vi skakar hand. 

Nästa låt kommer på. Det är Culture. Högkvalitativ, jamaicansk rotreggae från sent 1970-tal. Det är gräspropaganda big time:

 

I took a spliff this morning of the international herb.

It make I feel so groovy… 

 

– Satan, det här är bra, säger Mats. 

– Reggae är den enda musikstil där ALLA spelar trummor oavsett vilket instrument de spelar, säger jag. 

– Får jag komma in och kolla i genom din skivsamling, säger han. 

Han får det. Han gör det. Han lånar penna och papper. Jag rekommenderar. Han lyssnar. Han antecknar albumtitlar: ”Pave the way” med Pablo Moses, ”Two seven clash” med Culture, ”Night nurse” med Gregory Isaacs, ”Fire house rock” med Wailing Souls, ”Roast fish, collie weed & cornbread” med Lee Scratch Perry… 

Han skriver upp runt 50 reggaetitlar. 

– Vill du ha vin, säger jag. 

Jag korkar upp en Tirnave. Tiden går, musiken går, solen går… Upp. 

Mats går inte. 

Då slår det mig. 

Musiken har gjort det igen. Den har gett mig ett minne för livet.