Då

Min barn- och ungdoms restaurangvagnar.

Nu.

Sånt här säljes i SJ:s restaurangvagnar ihop med verbal bruksanvisning: ”Där står mikron, tryck på program nummer 4”.

X 2000 till Malmö går 09.21 från spår 11, Sthlm Central. Med blickarna hos två sprinters i en OS-final kommer jag och en speedad libanes springande sida vid sida och når fram till vagn 3 på tiden 09.20,57. Dött lopp, ja, och personligt rekord i sen ankomst för båda.

Vi ramlar ihop i en svetthög medan luftdraget från dörren som i det ögonblicket stängs ger oss en välbehövlig sval bris.

– Josef, säger han. 

– Tore, säger jag. 

Jag tänker: Jag tror att det här är början på en vacker vänskap. 

Jag tänker: Vi borde äta frukost tillsammans och lite senare lunch och dricka till det och vi borde stiga av tåget lika ovanliga i vår eufori en tisdag strax före 14.00 på Malmö central som en nyliberal bög i bara lederhosen är i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 

Men SJ och restaurangvagnar… Just forget about it. 

Vart tog de vägen, min barndoms restaurangvagnar med vita dukar och vita servetter i TYG och paranta servitriser som bar uniform och bh:ar av stål? Som tog beställningar gjorda från en à la carte-meny full av klassiker: Entrecôte, köttbullar och gräddsås, stekt fläsk med löksås, SOS (smör, ost och sill), toast Skagen, löjromstoast.

Servitriser, som när vi beställt maten, uttalade den centrala frågan till morsan och farsan:

– Ska det vara nåt att dricka till, öl, vin, kanske rent av en snaps, Skåne eller en bäsk? 

Så var det då. 

Och så här är det nu: Självbetjäning, mikrad lasagne i plastförpackning och frysdiskpizza i en inredning som får McDonalds på Götgatan i Stockholm – ni som har varit där har varit där – att framstå som Sixtinska kapellet. 

Allvarligt talat, vad är det här för skit, SJ?

Ni vet lika bra som jag att tåg är det bästa färdmedlet, men det är det bara om alla dess inneboende fördelar tas till vara. 

Det här är en långt viktigare fråga än den om att hålla tidtabellen.