Mitt stamhak och så när min dödsplats: Den Röda Båten Mälaren – krog och vandrarhem i ett – på Kajplats 6 på Söder Mälarstrand…

Förutom jag och han är det tomt i den stora ölhallen på Söder i Stockholm. Jag läser en bok. Han är runt 15 år äldre och dricker öl. Det har pågått en stund när han, som inte direkt utstrålar ett intresse för klassisk balett, kommer över till mig:

– Va fan är det du sitter och läser? 

– Dostojevskijs ”Brott och straff”. 

– Du är för fan bög. Du ska inte sitta här och läsa och tro att du är nåt. 

– Jag… 

– Håll käften, stick. 

Jag lyder och går ut på Götgatan och upp för Götgatsbacken och ner för Götgatsbacken och vidare ner till Södermälarstrand och tar till vänster i kanske 200 meter och når mitt mål: båten Mälaren. Vid denna tid mitt andra hem.

Pub och vandrarhem i ett med fin utsikt mot Riddarfjärden.

Förutom jag och han är det tomt på det lilla stället. Jag börjar läsa igen. Dostojevskijs ”Brott och straff”. Det har pågått en stund när han – som inte direkt utstrålar ett intresse för klassisk balett han heller – kommer över till mig. 

– Du sitter där med ett äckligt leende på läpparna, försjunken i din bok. 

– Jag… 

– Håll käften. Lyssna. Jag går nu. Men jag kommer att vänta utanför. Vänta på dig. Länge om det behövs. Och när du kommer ut ska jag märka dig. För livet.

Jag har i ögonen på en halv- och helpsykopat blivit representant för en exkluderande och därför så provocerande finkultur. Det är det folk inte fattar, tänker jag, att det grundläggande skälet till att ge sig i kast med Dostojevskij och annan finkultur, det är inte dess finhet, det är dess UNDERHÅLLNINGSVÄRDE. 

Det fina drar sig inte ens för yxmord. Om bara halv- och helpsykopaten hade vetat. 

De hade kunnat få låna mitt ex av ”Brott och straff”.