John ”Bonzo” Bonham, en av världens bästa trummisar genom tiderna, Led Zeppelins motor, och en förebild i att thrasha hotellrum…

Det är morgonen efter en hård natt under en Led Zeppelin-turné i USA och bandet och de runt bandet har thrashat hotellet.

För den legendariske managern Peter Grant är det bara en vanlig början på en vanlig dag på jobbet. Han går till receptionen och där står en ung kille bakom disken och Grant säger: 

– Hur mycket är vi skyldiga? 

Han får en siffra till svar som motsvarar kostnaden för sönderslaget möblemang och annat och lägger erforderligt antal sedlar på disken och dricksar rejält för sveda och värk. Trots det är det nåt outtalat sorgset kvar i killens blick. 

– Vad är det? Jag har ersatt allt vi hade sönder och mer därtill, säger Grant. 

Killen är tårögd. 

– Jag vill också kasta ut en tv-apparat från ett hotellfönster. Det är en dröm.

Peter Grant daskar upp ett gäng sedlar på disken och säger: 

– Här har du, vi bjussar på en. 

Varpå receptionisten ledsagas upp av turnésällskapet och till allmänt jubel får kasta ut en tv från sitt eget hotell och se den krossas mot marken nedanför. Han är salig som stod han på krönet av sitt livs bästa sexuella upplevelse.

Himlen – här var den. 

Det är inte rätt och riktigt och inte intelligent heller att kasta ut tv-apparater. Somliga skulle kalla det meningslöst, destruktivt, också jag. Så varför älskar jag ändå en sån här historia och kan omedelbart identifiera mig med killen?

Därför att det inte främst är driften att göra det rätta som driver människan. Det är driften att känna sig fri. Att bara kliva över disken, nonchalera regler, nonchalera vad som anses rätt och fel, ge fingret åt allt, slå sönder stämpelklockan och hiva ut tv-apparaten. Just där och då fick receptionisten känna sig fri.

Fri från alla band som binder. 

Fri som Led Zeppelins femte medlem. 

Fri som rock ’n’ roll.