En historia från en tid när man SLOG ett samtal och telefonerna hade sladd och var kopplade till ett jack. Kungen av dessa telefoner hette Kobra.

Jag känner henne ytligt. Jag känner honom mer. Jag har träffat dem tillsammans och det är därför jag känner henne ytligt. Jag har varit i ett annat land i nästan ett år. När jag nu träffar henne och på hennes initiativ följer henne hem till hennes lägenhet i Vasastan tar jag för givet att hon är vad jag är: singel.

Vi hamnar i en ställning som många associerar till hästar. Telefonen ringer. Den är inom räckhåll. Hon lyfter luren. Svarar:

– Hallå.

Jag hör en mansröst jag känner igen, inte högt, men tydligt: HANS röst.

– Jag gör inget speciellt, är bara hemma och tar det lugnt, säger hon, utan att förlora rytmen (hon ska aldrig förlora den).

Jag söker hennes ögon för att utröna exakt var på känsloskalan hon är. Bra idé, om hon inte hade blundat. Å andra sidan, ibland kan slutna ögon säga mer än öppna. Jag drar slutsatsen att hon redan vunnit brottningsmatchen mot sitt samvete.

– Jag älskar dig också, säger hon.

Han pratar på en stund och hon säger, av det ena eller andra skälet, ”mmm” ”mmm” ”mmm”, och sen börjar han gråta.

– Men det ÄR bara du, säger hon.

Eller hur.

Mitt eget samvete?

Låt mig säga så här, det finns en engelsk fras – ”the point of no return” – som jag är väl förtrogen med, men jag förstår inte dess innebörd riktigt på riktigt förrän nu. Den här båten kan inte vändas. Den måste in i hamn.

Det är mycket jag inte förstår i det här. Som att hon över huvud taget svarade. Men det jag minst av allt förstår: varför hon inte direkt avslutade samtalet på ett snyggt sätt:

– Hej, jag står i duschen, ringer dig om en kvart.

I stället pratar hon på tills, så att säga, hästarna sprungit in i mål. Det finns bara en möjlig slutsats.

Kvinnor har verkligen en helt annan simultanförmåga än män.