I civliserade delar av världen som, säg, i Amsterdam, skyltas det tydligt: Här finns det svamp! Och då slipper man klafsa omkring vilse i skogen under dödsfara, som i historien nedan…

Jag vaknar, går in på toaletten och kliar mig där män ofta kliar sig och… Böld! Gud i himlen: Jag kommer att dö! 

Jag tänker: fickspegel. Jag river runt bland Jennys grejer i jakt på en sådan. Jag hittar ingen. Jag ger upp och går in i sovrummet:

– Vakna! 

Jenny vaknar. 

– Jag måste ha din fickspegel! 

Den tänker hon inte ge i från sig utan förklaring. Jag vägrar att förklara. Jag ger upp. Jag förklarar.

– Böld. Den. Är. På. Pungen. Hör. Du. Vad. Jag. Säger? PUNGEN! 

– Får jag se. 

– Nej! 

– Jag har sett din pung förut. 

Hon talar sanning. Men att se en pung i romantiskt skimmer, att se vad som helst i romantiskt skimmer är en sak, men ta bort nämnda skimmer och människan är inte vidare vacker och pungar intar en särställning i fulhet. 

– Tänd taklampan, öppna persiennerna, ta av kalsongerna, sära på benen, brett, säger Jenny. 

Jag ger med mig som en bitch på ett amerikanskt fuck me in the ass-fängelse. 

– Euuuuuew! 

– Vad är det? 

– En stor äcklig fästing… Den största jag har sett! I. Din. Pung. Euuueeew! Jag hämtar fästingplockaren. 

På hade jag kunnat leva med. I gör mig suicidal. 

Vi är i sommarhuset i Grödinge. Allt började med att Jenny i går sa:

– Kantareller, nu ska vi ut och plocka. 

– Varför då, de finns ju på Ica, sa jag. 

Ingen populär kommentar. Så jag gick ut i skogen och – i strid mot Jennys förmaningar – i kortbyxor och flip-flops. 

– Den är så STOOOR. Vänta! Nu har jag den! Nej! Fan! 

Jag har dagdrömt i hela mitt liv och alla, nästan alla, dagdrömmar har gått ut på att jag ska vinna kärleken och också allt annat av upphöjt värde och motta folkets jubel och sen, till slut, dö med en bris i håret och stövlarna på i motljus på toppen av ett berg i det vackraste av landskap i famnen på en svårt sörjande megababe. 

Men här ligger jag med fästingen Arne och, vem vet, borelia, ehrlichios och TBE i pungen…

– Jag fick ut kroppen, men huvudet är kvar, säger Jenny. 

I dag är det riksdagsval.