Hagsätra – en dröm?

Jag minns en dag i tvåan på Gubbängens gymnasium. Vi hade drama och vi skulle var och en berätta om en dröm vi bar på. Vi var 17 år och våra drömmar hade ännu inte hunnit krocka mot verkligheten och förolyckas.

17 – då kan man drömma stort. 

Turen kom till Lotta Wallgren. 

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Jag tänkte: Vad sitter det puckade stolpskottet och säger? 

Jag sa: 

– Vad sa du? 

– Jag drömmer om en tvåa i Hagsätra, som jag kan tapetsera, måla om, fixa med…

Hagsätra är en riktig förort, granne med Rågsved, på rätt sida stan, den södra, och den ligger på rätt linje på t-banan, den gröna. Jag menar, jag är själv en skitunge från förorten Farsta så tro inte att jag hyser förakt mot Hagsätra, tvärtom, men faktum kvarstår, det är ta mig fan ingen dröm att bo där.

För att en dröm ska vara en dröm ska den vara svår att nå eller rent av ouppnåelig. En tvåa i Hagsätra, kom igen nu, det är bara att flytta in.

Jag tänkte, här måste vi reda ut begreppen och sa: 

– Lotta, det finns två sorters drömmar och bägge är stora, den första aktiverar till handling, den andra är sig själv nog.

Jag förklarade: 

1) Martin Luther King-drömmen: Jag har en dröm, att en dag ska mina fyra små barn leva i en nation där de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsegenskaper. Den drömmen omskapade det amerikanska samhället.

2) Ferdinand-drömmen. Den lyder inga naturlagar, den är sprängfylld med fantasi, framför allt är den skön och sig själv nog under korkeken. Den är verklighetsflykt (och ska man fly från nåt är det verkligen verkligheten).

– Fattar du, sa jag till Lotta.

Det vore synd att säga att det knakade, men hon tänkte.

Sen sa hon:

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Så – nu vet ni hur det gick till när jag tappade tron på mänskligheten.