Ella & Sigurd.

Nu kommer han där, nyligen 69 fyllda, efter dryga 30 minuter med t-banan från Farsta till Odenplan. Han väljer bort rulltrapporna och springer i stället upp för de vanliga trapporna. När han har sprungit upp springer han ner igen och upp igen och ner igen och upp igen med viftande armar och grimaser som skulle få en orangutang att framstå som subtil

Mina döttrar, 11-åringen och 2-åringen, kiknar av skratt. Jag vet inte vad min fru tänker. Men jag tänker: Farsan, Sigurd…

Jag minns hur jag höll honom i handen när vi gick på tunnelbanan i Farsta, vad kan jag ha varit, 6 år? Dörrarna öppnades:

– GOD MORGON! VÄLKOMNA TILL EN VACKER DAG I KONUNGARIKET SVERIGE! NI ÄR ALLA VACKRA OCH VACKRAST AV ALLA ÄR DAMERNA! NI FÅR ANITA EKBERG ATT FÖRBLEKNA, BRAVO!

Nu är morsan Ella med, det är hennes födelsedag vi ska fira. Hon fyller den 2 maj men vi har av praktiska skäl flyttat fram firandet till lördagen den 5 maj. Målet: lunch på vita, stärkta dukar på Tennstopet i korsningen Odengatan och Dalagatan.

Klassiskt journalisthak med utsökt husmanskost och det finns en chans, om än obefintlig, att morsan inte ska säga vad hon alltid säger på restaurang.

– Tore, det här skulle jag kunna laga till bättre.

– Mamma, vi är på restaurang!

– Tore, erkänn!

– Jag erkänner.

Vi går på Odengatan, morsan, farsan, min fru, 11-åringen och, några meter framför, jag och 2-åringen. Vid Gustaf Vasa kyrka hör jag ett rosslande andetag. Jag vänder mig om och pappa säger:

– Tore, håll mig.

Jag gör det. Våra nästippar nuddar varandra. Det hade kunnat vara en omfamning. Han andas ut i en suck som värmer mitt ansikte. Pupillerna rullar upp under ögonlocken och det är bara vitt kvar och han är bara död.