Morsan och farsan: Ella och Sigurd.

Morsan, Ella, har i åratal drivit kampanj för utlandssemester. Farsan, Sigurd, får varje gång svåra svettningar och ser brinnande sedlar framför sina ögon och säger nej. Farsan gillar inte saker som kostar pengar. Farsan gillar inte utlandet. Men det finns här, som alltid, ett undantag som bekräftar regeln. 

England, engelsmän och det engelska språket. Det och bara det slår Sverige, svenskarna och det svenska språket.

Alltså: färja från Göteborg till London. Familjen Börjessons första utlandssemester. Farsan är 44. Morsan är 54 (men 44 om nån frågar). Jag är 11. Året är 1971.

Farsan har en vision, en dröm, att sitta på pubar och snacka sin älskade engelska. Morsan, som bara kan ett ord på engelska – shopping – har en annan vision, en annan dröm: shopping.

Redan här vet jag – VET – att den vanliga operan är på väg, den som slutar i en grandios aria framylad av farsan till ackompanjemang av utslagna armar: 

– Mina nerver! Åh, Gud i himlen, mina nerver! Tore, förstår du mig? Du måste förstå mig!

Dag 1: Oxford Street. Morsan dammsuger varenda affär från Marble Arch till korsningen Charing Cross Road och Tottenham Court Road: 548 stycken. Europas mest hektiska shoppinggata.

Hon är i himlen. Farsan är i helvetet. Jag är i skärselden.

Dag 2: Farsan går i strejk. Jag säger: 

– Farsan, morsan kan ingen engelska. Vi kan inte släppa ut henne själv i London. 

– Tore, vi inte bara kan, vi SKA göra det, svarar han utan att tveka.

Sen skriver han en lapp, ger den till morsan och hon tvekar inte heller: Oxford Street, här kommer jag. Igen!

På lappen står: 

 

I am Ella Börjesson from Sweden and I am staying at TARA HOTEL, Wrights Lane, Kensington. Will you help me to come there, please. Room 139.

 

Sen går pappa på puben. Jag går och köper Rolling Stones nyutkomna album ”Sticky fingers”.

Med ett ord: familjelycka.