Här gick jag och här hade jag Bobby: Kvickentorpsskolan i Farsta.

Smeknamnet föds enligt legenden på jympan i 9:an på Kvickentorpsskolan i Farsta. Lektionen är över och Lars gör entré i duschrummet och tillkännager: 

– Grabbar, titta! Den kanske inte är så stor, men fan vad vacker den är! 

Han döps där och då till Dasen. 

När vi ändå befinner oss på jympan bland smeknamn, låt mig berätta om jympamajen.

Honom har vi döpt till Bobby Bög. 

Det beror på att Christer är så nitisk och, på samma gång, så intim. För att vi inte ska spilla tid från själva gymnastiserandet öppnar han HT i 7:an med att vi tränas i att klä av och på oss, i att byta om, på tid. Han sätter 90 sekunder som gräns. 

– Klä av! Byt om! 

Tidtagaruret går i gång. 

– Byt om! Klä på! 

Tidtagaruret går i gång. 

Sen följer duschandet. Vi går runt i cirkel, stannar till under själva duschen, i med schampo, går ett varv, sköljer ur schampot och tvålar in oss, går ett varv till och sköljer av oss. Då och först då anses vi duschade. 

Allt det här sker under hans intensiva blick. 

Bobby Bög. 

En legend för generationer av Farsta-kids. 

Han gjorde självgodheten till konstart. 

– Magistern, säger jag en dag, eftersom jag är galet idrottsintresserad och lirar hockey i Bajen och allt: Hur blir man gymnastikdirektör? 

– Ja du Tore, säg det, många vill, men ytterst få klarar av det. Ta dig själv, du ser på mig och vill bli lika bra som jag, du vill ta examen på Gymnastik och idrottshögskolan. 

– Ja… kanske… 

– Nej, inte kanske, du vill det, ja. Men kommer du att klara av det? Eller kommer du, som så många andra, att framleva dina dagar i ett av alla dessa dussinyrken, i kassan på Ica eller ska du städa offentliga toaletter? Som en utbytbar medelmåtta. Det är själva frågan. 

Jag tror att jag har svarat på den nu, Bobby Bög.