För att finansiera sitt flipperspelande drevs Tore in i kriminaliteten… Här hans älskade spelhall: Play Land.

Domus i Halmstad. Jag är 11 år och har lämnat Tylösand för att åka in till stan och handla mig en minigolfklubba Klubban är dyr. Men hinkar i plast är billiga. Jag byter prislapp. Stinsen – han kallas så eftersom hans pappa är stadens stolta stins – tittar förskräckt på mig. 

– Tore… Tänk om… Man får inte… Polisen… 

– Tänk om vadå? Vi är 11 år. Vad ska de göra, låsa in oss i fängelset och kasta bort nyckeln?

Är man 11 kan man råna en bank utan att hamna i fängelse. Ett argument som inte biter. Stinsen betalar fullpris och jag betalar för en plasthink men går ut med en golfklubba. Jag har vad han har, plus pengar över till glass, godis och flipper i en vecka.

Jag är stolt. Jag tänker: Det här måste jag berätta för pappa. Han är ekonomiskt lagd, sparar i fonder och grejer och nu ska han få det bevisat, också hans son är ekonomisk. 

– Åh, Gud! Min son är kriminell! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Har jag inte uppfostrat dig? Det är så här det börjar och det slutar i en isoleringscell på Kumla! Se på Clark Olofsson! Gör. Aldrig. Om. Det. Här. Hör. Du. Det!

Samtidigt, 125 meter därifrån, har Stinsen gått in i sin familjs sommarstuga för att berätta för sin pappa att Tore gjorde si och jag gjorde så och Stinsens bakomliggande tanke är densamma som min var, men från en diameralt motsatt utgångspunkt, att inkassera beröm.

Stinsens pappa lyssnar och när han lyssnat klart reser han sig. Han öppnar och går ut genom dörren. Han går sakta med bestämda, ödesmättade steg mot vår sommarstuga. Det har börjat skymma.

Jag går undan och gömmer mig utanför ett öppet sidofönster. Stinsens pappa knackar på och går in och sätter sig mittemot min pappa. 

– Sigurd, säger Stinsens pappa, för min pappa heter Sigurd. 

– Ja. 

– Har du hört vad våra barn har gjort? 

– Jag har hört det. 

– Sigurd. 

– Ja. 

– Jag tror att min son är helt dum i huvudet.