Det började med en hjälte, Keith Richards lillebror, Johnny Thunders. Keiths andra syskon, Iggy Pop (t.h. på bilden), var inte närvarande.

Det fortsatte vid cirka 03.18 på morgonen med en inventering av mejeriprodukter.

Vi är halvvägs till himlen i en sovalkov i min etta på Renstiernas gata 48, när hon säger:

– Jag vill smörja in hela dig med margarin. 

– Vad sa du, säger jag, för så säger man när man VERKLIGEN har hört vad som sagts.

Hon är chef på ett företag jag glömt namnet på och jag är ännu inte nåt som kan beskrivas med en yrkestitel. Vi träffades natten innan i baren på klubben Garage i Kungsan, efter ett gig med Johnny Thunders. 

En eller två drinkar slank ner innan hon tog hon mig där man vill bli tagen men sällan blir tagen när man står i en bar. Hon tittade mig i ögonen och hon sa:

– Jag går aldrig hem med nån första kvällen. 

Jag hade precis fått frasen att ge dubbla signaler levandegjord för mig och kände mig förvirrad. Det var några dagar efter julafton. Där ute var det kylslagen vinter. 

– Johnny Thunders lirar i morgon också. Jag kommer hit då, sa hon. 

– Jag med, sa jag. 

Nästa kväll kickade Johnny i gång med en furiös version av ”Pipeline” som välte det fullsmockade stället. Efteråt ställde jag mig svettig och välmanglad i baren. Hon var där. 

– Är det okej att gå hem med en kille andra kvällen då, sa jag. 

Det var det och det är därför vi är där vi är: halvvägs till himlen i min sovalkov. Eller vi var där tills filmen gick av. 

– Margarin, säger jag. 

– Ja, hämta margarin, du ska få se, jag ska visa dig! 

Är det nånting man aldrig upphör att förvånas över är det folks sexuella fantasier och preferenser.

Jag går upp ur alkoven och tar halvtrappan ner till köket – min etta är ett ombyggt cykelrum – passerar duschkabinen – ja, den står i köket – öppnar kylskåpsdörren och tittar i genom alla hyllor och fack och ropar sen ut den enda fråga jag under rådande omständigheter kan ropa ut. Den enda frågan med relevans.

– Går det bra med Bregott?