Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. 

Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur. Frank Zappa sa det. Kanske. Det tvistas i saken. De klassiska orden har också tillskrivits Elvis Costello, Clara Schumann, Martin Mull, Miles Davis … 

Det är alltså omöjligt att skriva om musik.

Det bygger förstås på premissen att det är omöjligt att dansa till arkitektur. Det är det inte. Det finns gott om byggnader i världen som tvingar till dans. Ta bara Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. Jag ser det. Jag dansar. Jag talar av erfarenhet. 

Jag kan till och med få för mig att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Det är arkitektur med en maritim utstrålning. Ett hallucinogent korallrev.

Men att dansa utstyrd så är bara en tanke. Jag vill ju inte stöta mig med spansk polis: Guardia Civil. 

Bara jag hör orden tänker jag GENERAL FRANCO – hänsynslös spansk diktator och fascist som regerade från 1936 och fram till sin död 1975 – och sen tänker jag… GARROTTERING!

En avrättningsmetod som Franco diggade hårt. Den dödsdömde bands vid en påle, varefter hans huvud fixerades med ett halsjärn innan en metallskruv drevs in i ryggmärgen i nacken. Som Arnold brukade säga: Hasta la vista, baby! 

Är ni med? 

Jag går till Casa Batlló. Jag börjar dansa. Jag har en vision om att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Jag ser mig bli tillfångatagen av Guardia Civil och garrotterad till döds medan poliserna skanderar: FRANCO! FRANCO! FRANCO! 

Jag har inte tagit LSD. 

Men jag har – det måste ni hålla med om – bevisat att det inte är några problem att skriva om musik.