Allt började med den här mannen och hans avgörande straffräddning mot Rumänien:

Han har ungefär den blick man får när nån med en slägga slår in en buttplug i glas just hämtad från ugnen i dig. En blick som gränsar till galenskap och därmed har ni gissat det, denna historia tar sin början i samma ögonblick som mannen med blicken, Thomas Ravelli, tar straffen som tar Sverige till semifinal i fotbolls-VM i USA 1994. 

Efteråt rusar han runt med nämnda blick. 

Hemma på redaktionen är cheferna, som sig bör, galna av upphetsning: Lösnummer!

– Ni kan inte sova kvar i Palo Alto, ni måste på ett plan till LA och stå där och ta emot landslaget när det landar. 

Problem: sista reguljärflyget har gått. Det är sent och nattsvart. Då slår det mig: Privatplan. Efter lite letande hittar vi ett flygfält och ger oss av dit i ett huj. Jag går in på kontoret med american express-kortet i handen och säger mitt livs replik: 

– I need a plane. 

Jag får svaret att vi kan få en sexsitsig kärra, inklusive obegränsat med champagne, till priset 38 000 pix. Dags att säga mitt livs näst bästa replik: 

– It’s a done deal. 

Den gravt flygrädde Olle Svenning vet att jag har en flaska bourbon med en del kvar i och frågar om han kan få en klunk. Jag ger honom flaskan och vänder mig om och pratar med piloten, som är klädd som en limochaffis: vit skjorta, smoking, fluga och allt. 

Vi står ute på landningsbanan. Efter nån minut eller två vänder jag mig om och jag får tillbaka flaskan av Olle.

Tom. 

Turer i sexsitsiga plan med fem champagnedrickande kolleger är inte bra för hans flygrädsla. Han behövde nåt för nerverna.

Men vi gör ingen Buddy Holly. Vi landar i högsta grad vid liv och dan efter tar vi emot landslaget i LA. 

Jag skriver det här till alla som undrar hur vi journalister egentligen har det. 

Jag skojar inte. 

Precis så här tufft är det.