Grand Hotel Stockholm och skärgårdsbåtarna…

Hon var bartender och finska med blont hår ner till skinkorna och första gången jag såg henne tänkte jag att en natt med henne till priset av att skjuta mig själv vore rea. 

Hon jobbade på mitt stamhak. Till slut var jag och några andra så mycket stammisar att vi inte längre omfattades av stängningstiden. Vi fick stanna kvar om hon hade lust. 

Det här var en kväll när hon hade lust.

Hon serverar oss och hon serverar sig själv och berättar att hon föregående kväll och natt har varit på Café Opera. Samt att en äldre amerikansk man stötte på henne. Mannen var intressant, närvarande men också på nåt sätt skygg. Plus, det  betonar hon, rätt skrynklig. 

Han hade inte dansat. Men han hade på andra sidan midnatt frågat om hon ville följa med till hotellet. 

– Vilket hotell, hade Riitta frågat, för hon hette så. 

– Grand Hotel. 

Det är bara 250 meter som skiljer Café Opera från Grand Hotel och förslaget var frestande. 

– Det blir en kort promenad, hade Riitta sagt. 

– Vi tar min limousine, hade den äldre mannen svarat. 

De gick ut och där stod den, limousinen, och det gjorde Riitta nervös. Vadå limousine med privatchaufför, för att ta sig 250 meter. Vem var han, egentligen? 

Plötsligt hade det som känts rätt förvandlats till fel och farligt. Hon tackade för sig och bytte ut utsikt mot Slottet och en natt på Grand mot nattbuss hem till tvåan i förorten. 

Jag sitter där och lyssnar till historien under ett starkt tilltagande illamående. Jag har varit på konsert dagen före och även om ledtrådarna är få kan jag inte undkomma slutsatsen.

Jag bör där och då bara resa mig och gå hem. Men naturligtvis inte. Naturligtvis frågar jag.

– Vad hette han? 

– Han sa att han hette… Robert Zimmerman.