Keith Richards – min guide i galaxen:

Jag har sett Rolling Stones 17 gånger minst. Jag räknar snabbt och utan betänketid och kan ha glömt nåt gig. Men jag VET – varje gång jag står där, ofta omgiven av 60 000 människor eller fler på ett fotbollsstadion i, säg Chicago, tänker jag: Här finns bara ett riktig fan.

Jag. 

Jag skriker det inom mig: Ni andra som är här har inte skuggan av en aning om vad det innebär att dyrka The Rolling Stones!

Bevis 1: Hur tror du jag loggar in mig på datorn för att skriva den här artikeln? Jo, genom att skriva ”Redlands 1967, Toronto 1977”. 

Om du ställer dig frågan: Vadå Redlands 1967 och Toronto 1977? Aj, aj, aj… Inte bra!

Bevis 2: Hur tror du jag öppnar tangentlåset på min mobiltelefon? Jo, genom att skriva 18 12. 

Om du som läser inte vet att det är Keith Richards födelseedatum, är vår relation irreparabelt skadad. Som av en elak cancer. 

Nu kanske du indignerat utbrister: JESUS! 

Jag säger: Glöm bort snubben i stallet i Betlehem. Visst, det är stort, han gick på vattnet. Men miraklet, det är att Keith Richards står upp över huvud taget. 

Heder åt mina föräldrar – Sigurd och Ella – som har räddat mitt liv, inte minst genom att vara förstående inför sånt de inte begrep: Rolling Stones. 

De begrep inte Jimi Hendrix heller:

– Ella, vår son idoliserar en knarkande neger! 

Eller Frank Zappa:

– Sigurd, varför har Tore en stor plansch på sitt rum med en ful, skäggig galning som sitter och bajsar? 

Andra var mindre förstående. De sa att Keith & co var dåliga föredömen. 

Jag lyssnade på dessa människor. Tittade på dessa människors hem, bilar, jobb… På dessa människors livs totalitet.

Och jag lyssnade på Rolling Stones. 

Och jag tittade på Keith och hans dam, Anita Pallenberg. 

Och jag jämförde noga. 

Och jag visste redan då, på mellanstadiet, vilka som var dåliga föredömen.