Den lilla rackarungen full av sattyg: Peter Englund.

Jag ser på mina barn och deras vänner och fylls av oro. De busar inte. Kan det vara så att busungen försvunnit? Vid sidan av musiken, serietidningarna och idrotten var bus det enda jag hittade på från lekskolan och framåt.

Jag minns hur jag och Kenta fixade kalisalpeter på Domus i Farsta och socker av våra morsor och blandade det i en plastpåse. Varpå man hällde ut en redig hög på lämpligt ställe. Vi valde stora tvättstugan i de röda höghusen på Larsbodavägen. 

Sen tände vi på kalisalpeter och sockermixen och kutade som sjutton och gömde oss i ett buskage.

Rökutvecklingen var Lützen.

Tanterna kom utrusande med händerna flaxande i luften och skrek. Ja, herregud som vi skrattade.

Sen kom brandkåren.

Tanterna trodde att det brann på riktigt när det bara var rök utan eld. Fantastiskt. Adrenalin, endorfin, serotonin och allt vad det nu är som rusar runt i kroppen när man är i extas, rusade runt i våra kroppar.

Ett underbart och outplånligt minne från mitt tionde år. En tidig sexuell upplevelse. Tveklöst.

Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation? 

Ja, ni läste rätt. Den Peter Englund, historikern, författaren och den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag hamnar av en slump på hans hemsida peterenglund.com och i ett kul projekt har han listat alldagliga minnen från sina första 20 år.

200 minnesfragment, hittills. Minne 67: Jag kommer ihåg att om man blandar kalisalpeter och socker så får man en blandning som inte bara är brännbar utan också utvecklar mycket rök.

Han minns nog också lotteritricket? Så här: jag köpte en lottring, plockade bort X antal lotter, skrev upp dem som vinster och sen gick jag runt och sålde nitlotter till min klassresa. Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation?