Ernest Hemingway spottade inte i glaset, här syns han med en flaska Chianti. Lisa, min 96-åriga vän, hade druckit med honom i Paris på 1920-talet.

Lisa, 96, tittar på mig med sina uråldriga, grumligt blekblåa, men ändå, om man bara kommer lite närmre, vilt levande ögon och säger:

– Den här vill jag att du ska ha.

Hon trycker en 1000-lapp i min hand.

Jag har efter gymnasieexamen jobbat på Edö äldreboende i Farsta Strand och i dag är det min sista dag. Jag och Lisa har haft ett underbart halvår tillsammans. Två gånger har jag blivit inkallad till chefen.

– Vi har inte anställt dig för att du ska ägna 90 procent av din tid åt Lisa och 10 procent åt de andra som bor här.

– Men Lisa har varit kläddesigner. Hon bodde i Berlin och Paris på 1920-talet. Hon har druckit med Hemingway…

– Det hör inte hit!

Om en månad lyfter planet till New York City. Jag ska vara borta i ett år. Lisa har ett raket-intellekt men kroppen är skör, även om hon envisas med att tvätta sina kläder för hand i badkaret, gärna topless: ”Tore, jag visar inte upp nånting du inte har sett förut!”. Hon är antagligen död när jag kommer hem.

Men inga sura miner. 96 är 96. Så är det.

Telefonen ringer. Hon säger efter ett tag:

– Ta på dig sockor, du vet hur kall du blir om fötterna och nu är det vargavinter.

Personen i andra änden pratar och Lisa lyssnar innan hon avbryter:

– Ja! Jag! Vet! Att! Du! Har! Fyllt! 74! Men! Du! Är! Fortfarande! Min! Son! Min! Lilla! Pojke!

Det är så vackert att jag vill gråta. Men samtidigt fattar jag där och då ett beslut: Jag ska, jag måste, omedelbart flytta hemifrån.

Jag har exakt en sådan där morsa och det är jag djupt glad och tacksam för, men navelsträngen går inte av med mindre än att man går till attack med en motordriven såg av det slag som till vardags används för skogsavverkning i Sibirien.

Två dagar efter hemkomsten från USA flyttar jag in i en tvåa på Kungsholmsgatan 17, på ett rivningskontrakt, 350 spänn i månaden. Jag tänker på Lisa då. På hennes andre son. Han som satte en oliv i halsen och inför Lisa och alla gäster kvävdes till döds mitt under sitt 50-årskalas.

Hon berättade det.

Hon gav mig liv.

Hon gav mig död.