Det är bara att erkänna: Jag är ingen hemmasnickrare. Att skruva, borra och spika är inte min grej.

Det kunde vara okej om det inte var så att min man inte heller är någon handy man. Vi är pappersvändare, ingen av oss har valkar i händerna. Detta innebär en del bekymmer. 

Som att vi inte har sovit ordentligt i ett och ett halvt år. Vår dotter är en glad sol på dagarna, men hon sover inte på nätterna och vi har inte kommit för oss att fixa eget rum till henne. Det har blivit en ond spiral. Ni som också har eller har haft småbarn som inte sover vet vad jag pratar om. Man blir inte bara grinig och glåmig av dålig sömn. Man blir tokig också. Och man pallar ingenting. Man orkar till exempel inte flytta en spjällsäng och ta en orolig natt bara för att barnet ska få vänja sig vid det nya. I stället väljer man att stanna. Tokigt alltså. 

Då det stod klart att vi skulle få en bebis till insåg vi att det var dags för nya rutiner. Vi skulle därför till att inreda barnrummet. Vårt första. 

Det började bra. Vi strök omkring längs butikernas mest pastelliga hyllor. Hamnade mitt i låtsasvärlden där rosa elefanter som skrek ”köp mig” blev verklighet. Vi fyllde bilen med gulligull. Ville ju vara en god mor och rar far. Ville göra flytten smidig. Sängen hamnade på plats, en dämpande nattlampa på behörigt avstånd. Vi lyckades efter vånda skruva upp en hylla med rundade hörn, med fäste i väggen för säkerhets skull, och fyllde den sedan med sagoböcker och nallar på rad. Vår dotter fick en leksakslåda, stor och mystisk som en skattkista. Jag vitmålade ett gammalt skåp varpå vi vek in alla barnkläder. 

 

Rummet blev färdigt och mysigt. Allt kändes fint som i lovande. Ända tills vi kom på att vår tjej behöver sova mörkt. Hon kunde inte flytta ut förrän barnrummets fönster mörklagts. Det låter kanske inte som ett problem och det trodde vi inte heller. Men det visade sig att mörkläggningsfrågan skulle orsaka kris hemma hos oss. 

Vi stötte på patrull direkt. Det är nästan fyra meter till tak i vår dotters rum. Och fönstret är extra brett. Härligt och vackert – ja visst. Men ack så svårt med gardiner. De stora kedjorna hade inte tillräckligt långa tyger. Som tur var fann vi en mindre tygaffär som hade långa mörkläggningstextilier. Bra. Men nästa problem blev att få upp skiten. Inga gardinstänger kunde hålla det tunga tyget på plats. Vi fick höra att putsen i väggen riskerade släppa om vi borrade. Svärmor hittade en lösning. Hon köpte en stång att fästa i taket. Vi försökte med den. Men borra? Min man, fortfarande traumatiserad efter att ha försökt få upp en tv, skakade på huvudet. Och jag, med min obalanserade buk, på en stege? Nej tack.

Så vi ringde min far som kan det där med borr och plugg. Han tyckte det var vansinne att hänga tyg över rummets enda ventilationslucka. ”Va, ventilation?” tänkte vi och lommade tillbaka till tygaffären för ett återköp.

 

Vi gav upp. Vi fortsatte sova dåligt, intill vår oroliga dotter. Vi blev allt tokigare och jag mer gravid. En kväll diskuterade vi rullgardiner så hetsigt att vi båda hade lust att gråta. Men så plötsligt dök Arga snickaren upp i tv:n. Han var i ett hem i sådan misär att båda min man och jag började skratta. 

Den behövliga utzoomingen gjorde oss lösningsorienterade. Så slog det oss. Vem behöver borr? Varför omaket med att sy gardiner.

Vikväggar, för guds skull! Vikväggar som fönsterluckor – en dröm för oss icke-Timells.

Varför har ingen sagt något?

Josefin Sundström