Det är lika bra att erkänna en gång för alla: Facebook är inget för mig. Jag bemöter glada tillrop med total tystnad och får friend requests som ligger och väntar i månader. Jag är helt enkelt värdelös och borde slängas ut ur gemenskapen omgående.

Jag har funderat på varför det är så här. För mig är Facebook ett ok, ett ständigt dåligt samvete som jag för mitt liv inte förstår hur man hinner pressa in under vaken tid. Och då tillhör jag till på köpet dem som inte sover speciellt många timmar per natt. Är jag socialt handikappad? Förmodligen.

När det kommer till Facebook känner jag mig som många i min föräldrageneration förmodligen gör inför datorer och mobiltelefoner. Men nu visar det sig att även de springer förbi mig i den tekniska utvecklingen. Det är i gruppen 55 år och uppåt som Facebookanvändandet ökar allra mest. 

Om det här kan du läsa i veckans Söndag. Vi har träffat Thierry, 52, och Marlene, 50, som var ett par för tjugo år sedan. Varsitt olyckligt äktenskap senare fann de varandra igen – via Facebook.

I dag är de lyckligt gifta. Det är jag med – och det kanske är tur det med tanke på mina Facebookvanor …