Min kakelugn…

Min konjak…

Min musik…

Vid den här tiden börjar den bästa tiden på dygnet, nästan allt och alla sover, telefonerna sover, ljudlöst, och ingen ska väcka dem. Det finns inget som pockar på att göras, världen är som en kokong av mörker med ett litet ljust rum i mitten och där vistas jag med musiken och böckerna och cigarretterna och konjaken och kopiösa mängder te och det brinner i kakelugnen.

Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Det är bäst.

Klockan är 02.30 när jag skriver det här och jag ska vara uppe till gryningen. Som jag har för vana att vara natt mot ledig dag.

Min lördag blir inte som andras. Jag ska vakna och ta ett långt bad. Jag ska äta frukost när det skymmer, när grannarna förbereder middagen… Ren och skär njutning! Att vara ur fas med det givna schemat, att, som det heter, vända upp och ned på dygnet, att gå på egen tidtabell. Jag ska fråga mig:

– Är det okej? Får jag slippa?

Och svara:

– Javisst, Tore, får du det. Du får slippa. Du är ingen koloni utan en suverän stat som stiftar dina egna lagar. Må de se ut som du vill att de ska se ut. Ta bara och skit i vad andra tycker. Inom ramen för FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter är du alldeles fri.

På tal om nätter, vi nattugglor behöver ett soundtrack. Det kan variera. Men ensam med mig själv är och förblir David Sylvian mitt val. Hans varma, meditativa, av jazz lätt smekta musik, är så intim att den utesluter mer än en människa i publiken. Utesluter dagsljus. Utesluter allt som bländar.

Invänta natten. Gå sen in på Spotify och försjunk i albumet ”Dead bees on a cake” (1999). Börja med denna låt: ”The Shining of things”. Fortsätt med allt: ”I surrender”, ”Krishna blue”, ”Wanderlust”, ”Thalheim”, ”Café Europa”, ”Praise (Pratha Smarami)”, ”Dobro #1”…

Häll upp en kupa Hennessy XO. Drick lite. Scrolla sen några centimeter här på sidan och läs Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”.

Han är 1900-talets största svenska poet. Han är den som bäst beskriver oss, arten nattuggla.

 —————-

Ett av Gunnar Ekelöfs mest skimrande ögonblick… Från diktsamlingen ”Färjesång” (1941).

 

EUFORI

 

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

 

smörgås, pluntan och pipan. 

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet, 

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen… Och aspen som prasslar i

stiltjen: 

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

 

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

 

lyssnar 

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

 

närmre, 

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära. 

 

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.