Det är inte riktigt rumsrent att gilla skräckfilm här i Sverige. ”Det finns nog med död och elände i verkligheten”, är det vanliga argumentet. Det antyds att man ”inte kan vara riktigt frisk” om man gillar skräck. 

Det är underligt, särskilt i ett land som älskar sina deckare. Böcker där morden är häpnadsväckande brutala och uppfinningsrika. Jo Nesbøs gottande i mänsklig ondska får ”Hostel” att likna en semesterfilm från Bullerbyn. Deckarna som fyller svenska bokhyllor går också över gränser som ytterst få skräckfilmer passerar. Till exempel är barn och gravida kvinnor så gott som fridlysta på film. I deckarna ska de helst våldtas OCH styckmördas.  

 

Det brukar också sägas att skräckfilmerna är kvinnoförnedrande, och visst befolkas de ofta av bikinibimbos som yxmördas på löpande band, särskilt i de filmer som riktar sig till tonårspubliken. Men i de filmerna finns alltid en ”last girl standing”, hon som till slut börjar slå tillbaka, trots att alla hennes vänner är både hackade och malda. Hon är den som besegrar mördaren – åtminstone tills han vaknar till liv i nästa uppföljare. Kvinnorna i svenska deckare, däremot, är passiva och hjälplösa. De befinner sig ofta på samhällets botten och släpas upp från rännstenen bara för att våldtas, mördas och slängas på soptippen.  

Det finns många anledningar till att jag föredrar skräck framför deckare. Skräck är ärligare, försöker inte låtsas vara något annat än en adrenalinrush. Och den rör sig i ett slags mörk sagovärld. Deckare är placerade i verkligheten. Ni vet, den där det ”finns nog med död och elände”.