Vi kallade det för Kikki-effekten. Det var i mitten av 90-talet, jag jobbade som redaktör på en pratshow och vi firade sensationella tittarsiffror, som vi fått tack vare en dansbandssångerska.

Vi i redaktionen var både överraskade och generade. När vi bjöd in Kikki hade vi inte fattat hur stor hon var. Att hon skulle dra tittare. Att folk var så intresserade av hennes privatliv att det gav större effekt än om vi fått Stakka Bo och Camilla Henemark att avslöja alla pikanta detaljer om sitt förhållande.

Dagen efter sändning, när siffrorna rapporterades från TV3, insåg vi: Kikki is da shit. Och funderade på när det kunde vara anständigt att ha henne som gäst igen.

För Kikki var lätt ”att få”. Kikki skulle tacka ja till medverkan, till skillnad från de mer creddiga artisterna, som blockerades av krångliga pr-människor som avvägde och avgjorde i vilket medium, hur och varför deras skyddslingar skulle medverka.

Men, som sagt, Kikki var det bara att ”ringa in” och hon skulle leverera. Vara pigg, pratglad och – oerhört proffsig. Hon är ju sorten som ställer upp på alla gig. Som tänker: ”the show must go on” och samtidigt svarar ärligt på frågor om rattfylla och skilsmässa. För i hela sitt liv har Kikki Danielsson gjort andra människor till lags, även när hela hennes inre skrikit: Nej!. Det inser jag när jag läser Tore S Börjessons intervju med den nu 59-åriga Kikki på sidorna 46–51.

Men nu är det slut med det. Nu går Kikki sin egen väg, släpper första skivan på 18 år, planerar en ny show och skriver på en brutalt ärlig biografi, som vi kommer att ha anledning att återkomma om när den publiceras. 
Därför ställer jag mig upp, applåderar och hojtar: You go girl!