Vi sitter i bilen, jag och sonen, på väg till mina föräldrar i Jämtland. Det är dagen före midsommarafton, klockan är fem och bilköerna är precis lika förfärliga som förväntat. Jag förbannar planen att fira helgen i Norrland, men min dotter Freja är redan där och jag längtar efter hennes mjuka kramar, mammas salta matjestårta och pappas iskalla nubbar. Vi är inte ens i Solna då vi blir omblåsta av ambulans, polis och ett par brandbilar.

– Helvete, väser jag. Joel tittar på mig och flinar, samtidigt som min mamma ringer:
– Hur långt har ni kommit? Uppsala?
– Nej mamma, morrar jag, och fortsätter med skarp röst:
– Olycka, det är köööööö! Jag ringer när det lossnar, okej?

Joel tittar upp från sin mobil, milt road.

– Vadå? hojtar jag. Jag kan inte snacka, jag måste KONCENTRERA mig!

Vi sniglar förbi Frösundavik, saxar mellan filerna fram till Upplands Väsby och kan börja gasa efter Arlanda. Vi har varit på väg i två timmar, och det är drygt 50 mil kvar till kramar, matjessill och nubbe. Jag ringer mamma, som försöker peppa:

– Åh, ni måste vara trötta!
– Ja, svarar jag genom tänderna.
 – Vi längtar!
– Mmm.
– Kör försiktigt…
– JA!
Nu kan inte Joel hålla sig:
– Gud, vad du är otrevlig mot mormor!
Jag vet. Mamma är nog den jag kan vara surast mot i hela världen, tänker jag, och funderar på varför. Jo, för att hon är också den enda människa i hela världen som jag KAN låta så där mot och som ändå står kvar. Varje gång.
 Jag förklarar min teori för Joel och säger att det är troligt att både han och Freja kommer göra samma sak mot mig. Och att jag kommer stå kvar. Varje gång.
Kanske är det som vi firar i dag, på Mors dag, att världens morsors står kvar? För sina barn. Varje gång.