Jag bor med min familj på nedre botten i ett bostadsrättshus söder om Stockholm. Första året i det nybyggda huset ville vi och några andra på markplan bygga om våra uteplatser. Jag och min fru hoppades få sätta ett staket runt vår yta för att få en lite mer privat känsla. Vi lade fram förslaget som en motion på årsmötet – och blev nedröstade. ”Varför ska andra kunna höja värdet på sina lägenheter när vi inte kan göra motsvarande”, var ett av skälen från de boende högre upp i huset.
Nu, några år senare, har vi årsmöte igen och kommer till punkten då vi ska rösta om boende högre upp i huset ska få glasa in sina balkonger.
Hur agerar man i den här situationen? Jag vill vara storsint och rösta ja eftersom jag i stort sett inte bryr mig om balkongerna ovanför mig är inglasade eller inte. Jag vill inte gå i fällan och låta hämndbegäret ta över. 
Bilder från Balkankriget flashar förbi, små oförätter som växer till galenskap. Det är så här krig börjar, tänker jag medan frågan debatteras på mötet.
”Vilka röstar ja till motionen?”. Händer räcks upp.
Det är dags att bekänna färg – ska jag bli ytterligare ett bevis för att vi svenskar har blivit det lättkränkta folket?
I veckans Söndag skriver vår reporter Åsa Passanisi om just det här, den svenska oginheten. Hur vi har förvandlats till ett gäng gnällspikar. Håller du med eller inte? Köp tidningen nu på söndag, läs och hör av dig!
Den här veckan har vi maxat tidningen så till den grad att vi fick lägga till 16 sidor för att få plats med allt. Lite av innehållet ser du på förstasidan här ovan. 
Hur gick det med inglasningen, undrar ni kanske?
Tyvärr blev det nej med en rösts majoritet. 
Jag är ju inte mer än svensk, gudbevars…