Året är 1996, och vi är fem tjejkompisar som ska tillbringa försommarhelgen på ett idylliskt torp mitt i Sörmland. Rödvinet är serverat, klyftpotatisen står i ugnen och vi har precis lagt fläskkarrén på grillen när någon säger:

– Kan vi inte göra ”Anden i glaset” när vi käkat?

– Skojar du? svarar jag.

Jag har inte kört den fåniga spökleken sedan jag som 12-åring barrikaderade mig tillsammans med Åsa, Anna-Karin och Sofie i bastun (mörkaste rummet i huset) för att be andarna om kärleksråd som: ”Är Bernt mest kär i mig eller Åsa?”. 

Det är alltså med extrem skepsis jag ser väninnan skapa en oujiabräda genom att rita upp alfabetets alla bokstäver, samt orden ”ja,” och ”nej”, på ett gammalt blompapper från Interflora.
Men, det som sedan händer är … svårförklarat. Efter en trevande start, får glaset plötsligt spatt och fullkomligt flyger över bokstäverna. Vi ser misstänksamt på varandra. Vem styr? Ingen, visar det sig. Faktum är att vi knappt nuddar glaset. Det tycks dansa av sig självt och formulerar märkliga, för att inte säga helt obegripliga, svar och hittepå-ordspråk som: ”bättre en fågel i handen, än tre kossor på ängen”. När jag frågar om min kille (som är engelsman), kommer svaret plötsligt på engelska: ”funny man”.

Jag häpnar. Och blir skräckslagen. Vad ÄR det här?
Vi sitter uppe till fyra på morgonen och får fortsatt rappakalja-besked av ”andarna”. Efteråt har jag svårt att somna. Jag är kusligt påverkad och synnerligen skrajsen. Andar, finns de? Söndags Anna Flemmert ställde sig själv samma fråga och gick till ett medium. Vad hon kom fram till, kan du läsa på sidan 40.

Vad tror du? Skriv och berätta!