Han såg alltid till att få ögonkontakt, gav ­generös dricks och sa ”merci beaucoup” när resten av bordssällskapet ignorerade­ mig. Jag var 21 år och mitt i min ”jobba mig runt världen”-period. Efter ett par skidsäsonger i schweiziska Verbier var jag i Montréal för att få ihop tillräckligt med cash för ett par vintermånader i Klippiga­ bergens pister, följt av maj och juni i Mexiko.   

Lunchrestaurangen låg i en byggnad där stans haute couture-importörer hade kontor, så personerna jag serverade klädde sig till vardags i Versace, Louis Vuitton och Chanel, medan jag bar svart pennkjol och vit blus från H&M. 

Och lunchgästerna var lika von oben som sina ­märkeskläder. Alla, utom han. Han, som var huvudet kortare än jag, tio år äldre och svartmuskig. Han, som brukade ta en kaffe efter jobbet för att småsnacka. Han, som kom från en av Marockos finare familjer, ägde ett av världens största fraktbolag och hade semesterhus på St Barths. Han, som en dag tyckte:

– Du är värd bättre än det här, och lovade att fixa ett välbetalt jobb på en cocktailbar. 

Så jag tackade ja till ett ”middagsmöte”, ­alltför naiv för att fatta att det egentligen var en dejt och att jobblöftet var en del i ett mani­pulativt flörtande. Tills han sa:

– Jag vill gifta mig med dig. 

När jag protesterade­ att vi inte kände­ varandra­ och jag ­absolut inte var kär i honom kontrade han krasst:

 – Kärlek är inte allt. Jag kan ge dig ett liv som en prinsessa. 

Liknande ord fick 30-åriga Helena höra.­ I dagens­ Sön­dag­ berättar hon om lyxlivet med kungens kompis, som hon trodde­ skulle göra henne till sin fru num­mer­ tre. Men löftena var tomma.

Jag fick i alla fall ett frieri.