Vi är ute med hunden, min man Dan och jag. Under långpromenaden längs Årstaviken avhandlar vi allt från om barnen borde byta skola nu när vi flyttat till stan, till om den frysta rostasfilén kommer att hinna tina i tid för middagen.
Så blir vi tysta. Traskar på i stadigt tempo, var och en absorberad av sina egna funderingar. Tills Dan säger:
– Du, det är ingen kul tid att åka till Isle of Wight på höstlovet. Det kan vara riktigt grinigt där i november.
Jag hajar till och blir full i skratt. I samma stund som han yttrar orden har jag själv sett en grådassig himmel över en engelsk regnruskig strand framför mig. Men jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte första gången jag och maken har haft samma reflektioner exakt samtidigt.

Jag, en obotlig romantiker, vill ha det till att vi är tvillingsjälar, som påverkar varandras inre bilder genom tankeöverföring. Den mer rationella Dan menar att det beror på att vi levt ihop i snart två decennier, och att våra associationsbanor helt enkelt väljer samma spår. (Vi gick förbi en badplats = semester = Isle of Wight = badplats).
Dans förklaring är helt i enlighet med psykologen Görel Kristina Näslunds teorier. Hon tycker inte att det är det minsta märkligt att man efter 20–30 år tillsammans vet vad den andre tycker, tänker och känner. 
I dagens tidning förklarar hon varför kaka söker maka och hur det kommer sig att vi blir allt mer lik vår livspartner ju längre vi hänger ihop. Inte bara på insidan, utan även på utsidan. 
Sicken tur att jag gifte mig med en riktig snygging.