Operationen hade blivit ombokad, framflyttad, inställd. I över ett år. Så när sköterskan ringer och beklagar: ”Vi måste skjuta på tonsillektomin igen”, protesterar jag inte. Trots att den kommer ske under min första semestervecka. Hellre sju dagars sjukskrivning i sommar än fyra halsflussar i höst. Tänker jag.
Tjenare.
Visst, själva ingreppet går som en dans. Jag sövs, de förhatliga halsmandlarna bränns bort på en halvtimme, kirurgen är omåttligt nöjd med mitt svullna svalg och skickar hem mig med orden: 
– Ingen alkohol, ingen starkt kryddad eller het mat, ingen träning. Okej?
Visst. Annars får jag göra allt jag orkar: Fixa kaffekalas, ta hundpromenader, gå på sommarrean. Komplikationer som infektion och blödning, kommer jag inte drabbas av. Nej, det kommer att gå så bra så!

Och det gör det. I två dagar. Jag mumsar piggelin och päronsplitt, kan till och med käka mjuka nudlar. Men dag tre brakar helvetet löst. Jag. Kan. Inte. Svälja. Varje salivklunk känns som en frätande syracocktail spetsad med rakblad. Varken alvedon, citodon eller voltaren, rår på smärtan. Varför? Infektion. Ordination? Penicillin och sjukskrivning ännu en vecka.
Jag deppar till sängs, följer avundsjukt på Facebook hur alla andra njuter av bryggbad, rosévin och grillbufféer.
Men. Efter 16 dygn vänder det och jag har, trots allt, en värdefull semestervecka kvar.
Ha ha ha! Jag börjar så klart blöda, blir akutinlagd på Karolinska med blödningshämmande dropp och får veta av läkaren att min fjärde, och sista, semestervecka går åt pipsvängen.
Nåja. Jag hade i alla fall tur med vädret.