Hon hinner snudda fjärilslätt vid min armbåge innan hon fladdrar längre in i lokalen och försvinner. Jag sträcker på mig, gör min hals så lång, så lång, men den svarta klänningen har redan drunknat i havet av mörkklädd kulturelit som höstminglar på Bonniers bokfest.
Ögonblicket är förlorat. Besvikelsen bränner. Hur många gånger har jag inte tänkt mejla och berätta? Att jag fullkomligt älskar hennes lördagskolumn i Svenska Dagbladet och blir tagen över meningar som: ”Det gäller att hålla ordning på orden, också. Inte skvätta iväg dem som gamla fimpar …”
Men mejlet har förblivit oskrivet, lovorden osagda. Nu står jag och velar, ska jag leta upp henne? Störa mitt i plockmaten, stjäla tid för att säga:
– Du är min idol.

Nej. Jag förmår inte och i taxin hem ångrar jag det bortsjabblade tillfället, olyckligt ovetande om att jag snart ska få en ny chans. För redan två veckor senare möts vi i jobbets trapphus. Nu tvekar jag inte. Totalt starstruck kastar jag mig fram som en bindgalen stalker och tjoar:
– JAG VILL BARA SÄGA ATT DU ÄR SÅ BRA! ALLTSÅ BÄST, BÄST, BÄST!
Karin Thunberg ser först lite skraj ut. Sedan nickar hon artigt medan jag lyckorusigt förklarar att jag minsann också är journalist, på Aftonbladet, två trappor upp från hennes redaktion. Så sansar jag mig en smula:
– Alltså, jag tycker så mycket om det du skriver. Det var det jag ville säga.
– Tack, det var precis vad jag behövde höra! svarar Karin. Nu ler hon och jag tror hon menar det hon säger. 
Ute på gatan tar vi adjö med en tafatt vinkning och: ”Hej hej”. Jag är så nöjd. Jag fick orden sagda till slut.
Även om jag skvätte iväg dem, lite vårdslöst, som gamla fimpar.