Det är en listig plan. Under cirka ett halvår pågår ”Operation valp” där den vovvevänliga familjefalangen (barnen och maken) metodiskt bombarderar min mejlbox med bilder på fluffiga sötchocker med stora tassar och bedjande ögon. Logiska motargument som ”astronomiska veterinärräkningar, bajspromenader i skitväder och inga utlandsresor på typ 16 år” biter inte på hundälskartrion. De gaddar ihop sig och drar sig inte för att ta till den allra fulaste känsloutpressningen: ”Gud, vad du är trist”, ”Live a little”, och det pulvriserande: ”Vi är tre, du bara en, ha!” Taktiken tär och i ett ovaksamt ögonblick säger jag: ”gör som ni vill”, när min man visar ett foto på en blågråvit whippetvalp med kennelnamnet Bästa vännens Flanör.

Men jag kastar in en brasklapp:

– Det blir din och barnens hund, Dan. Jag ställer upp. Som en viktig vuxen i vovvens liv.

Men. Det. Är. Inte. Min. Hund. Inte. Mitt. Ansvar. Frågor. På. Det?

Jycken bokas och några veckor senare trippar en Flanör på skakiga ben över tröskeln till vårt hem. Och in i mitt hjärta. För han är det mest förtjusande, tokroliga och fulsnygga filur jag någonsin sett. Spinkig, långnosad, med ängsliga ögon och helt galna propelleröron. Vår nya bebis döps till Monty, (med efternamnet Pyton när han tuggat på dyra skor) och i dag är jag fånigt förälskad i hans milda uppsyn och snokande nos. I dag är jag lika oförblommerat mallig över att vår whippet springer skiten ur alla andra byrackor i Tantolunden, som jag är över sonens bolltalang och dotterns språkkänsla.

I dag. Är. Jag. Hans. Matte. Frågor. På. Det?