Det går från smek till smocka på en sekund.
Hans varma, torra händer, som hon har lärt sig ömsom älska, ömsom frukta, är inte att lita på. Det är så hon väljer att tänka. Att det är händerna som är skyldiga. Inte han. Aldrig han. Nej, det är de där jättelabbarna. De lever ett eget liv. Går inte att kontrollera när de slår, slår, slår.
Som den kvällen, då hon kommer hem en halvtimme sent. Han möter henne i dörren. Kysser henne djupt. Håller sedan hennes ansikte en bit ifrån sitt. Tittar henne intensivt i ögonen och väser:
– Hora.
Innan hon hinner väja landar en tung näve med ett krasande på hennes näsben.
Nävarnas fel. Hennes fel. Inte hans. Aldrig hans.
Det är ju hon som jobbar för mycket, pratar för högt, har för pladdriga väninnor. Hon som är för tjock, för dum. För ful. Sant, alltsammans. I hans huvud. Och nu i hennes.

Så lever hon. Vi kan kalla henne Sara. I många år. Tills hennes familj kidnappar henne och tvingar honom att lämna stan. Bokstavligen och handgripligen. De baddar hennes yttre sår med bomull. Läker de inre med kärlek, kärlek, kärlek.
Sara är en. Anna och Karin två andra. Tre av mina väninnor har fallit för psykopater. En man slog, de andra ”bara” psykterroriserade sina kvinnor.
Sara, Anna och Karin. Starka, självständiga kvinnor. Inga offer. Förrän de valde fel män.
För psykopater är oftast män och: ”mänskliga rovdjur som använder våld för att kontrollera sina offer”, enligt kriminalpsykologen Robert Hare

På sidorna 32-34 i dagens tidning får du fler tips på hur du lär dig känna igen en psykopat.
Innan han lär känna dig.