Innan jag hinner protestera har kvinnan i rosa sari knutit ett armband av jasminblommor om min handled.
– How much? frågar jag irriterat.
– No money. You blessed, säger hon med en skakning på huvudet.
Välsignad? Ser man på. Vi är i Mumbai, sista stoppet på vår Indienresa och befinner oss vid The Gateway of India för att ta en klassisk turistbild på oss själva framför det berömda monumentet. Dan tar fram kameran, jag och barnen ställer upp oss, samtidigt som en man försynt frågar om han får fota sina barn. Tillsammans med oss. Vi nickar förvånat bifall och mannen tar snabbt några rutor. Så snart han är klar, kilar en kvinna i mörk sari fram och ställer sig närmast Freja.
– Ok?
Vi nickar igen, medan hennes väninna plockar fram en gammal instamatic. Innan vi har hunnit säga ”cheese” har sari-kvinnan bytts ut mot en gänglig tonåring. Så där håller det på. Länge. Varje gång vi försöker avlägsna oss, kommer det ett nytt gäng som vill ha sitt Gateway of India-besök förevigat bredvid De Långa Blonda. Det är en smickrande, men absurd upplevelse, och en nyttig minilektion i hur superkändisar måste ha det.
– Jag skulle inte stå ut, säger Joel.
– Tänk att inte kunna gå till Konsum utan att få en kamera i ansiktet, säger Freja.

Eller riskera att bli kidnappad, tänker jag utan att veta att samtidigt i Sverige har Zlatans biografi slagit ner som rena bokbomben. I ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskriver bolltrollaren bland annat hur det är att leva med ett ständigt kidnappningshot. Och på sidorna 10–14 i dagens Söndag, får vi veta hur det är att vara Zlatans sambo, Helena Seger. 
Hur det är att vara Erika Scott? Välsignat lugnt och skönt.Så länge jag håller mig borta från The Gateway of India.