Hon dimper ner med ett brak i våra tv-apparater. På bräkig skånsk-amerikanska travar hon sensationella, politiskt inkorrekta citat på varandra. Vi häpnar, kippar efter andan och hojtar förfärat: ”Men så kan man väl inte säga/tycka/vara?”

Joho då, Anna Anka kan. Hon ber inte om ursäkt, viker aldrig ner sig, sitter i ”Skavlan” och skyller svenska skilsmässor på att vi kvinnor förlorar figuren när vi fött barn. Anna är, om inte en frisk, så ändå en fläkt (eller snarare orkan) av ickelagomhet.

Lite uppiggande tycker jag allt. Bra tv är det också. Jag bänkar mig med familjen varje vecka framför ”Svenska Hollywoodfruar” i cynisk förväntan på vilka nya chockåsikter ankan ska leverera.

Men mitt skrockande övergår i magknip när Anna i ett tv-klipp tvingar sin då treårige son, Ethan, att äta upp sin frukost:

– You don’t have a choice. Öppna munnen nu! Annars blir det time out. One … two …

Pojken börjar gråta, men Anna fortsätter iskallt:

– Det är inte du som bestämmer här! Hon vänder sig till barnflickan:

– He’s not leaving that table until he eats his food, because he does not decide in my household!

Uppvisningen i totalitär vuxentyranni väcker ett av mina tidigaste och obehagligaste minnen. Jag är cirka två år och har en alldeles för stor frukost framför mig: fil, flingor, limpmacka. Jag är proppmätt, men barnvakten, Tant B, tjatar. Jag ska minsann äta upp! Varenda gnutta! Hon matar mig med filmjölken, fortare och fortare. Tvångstrycker in skedbladet tills jag kväljs och till slut kräks över köksbordet.

Tant B ströks så klart illa kvickt från vår barnvaktslista. Vad som hänt med Ethans mamma, den före detta fru Anka, avslöjas på sidorna 10–15. Själv vill jag påminna henne och alla andra vuxna om en Pippi-klokhet:

Är man stark måste man vara snäll.