Klockan är kvart i tre på eftermiddagen, himlen har gått från klarblå till mörkt grå på några minuter. Jag tänder stearinljus i det stora vardagsrumsfönstret, det som vetter mot parken, och bestämmer att ljusslingan på balkongen, den får allt sitta kvar ett tag till. Trots att granen är plundrad och julen bortstädad för länge sedan. Korta dagar och långa nätter kräver tröst i form av extra mycket mysbelysning. 

Syrran ringer och rapporterar att efter Dagmar och Emil har snön vräkt ner och Östersunds vägkanter har nu vallar höga som bullerplank. Här i Stockholm är det inte mer vinter än tre minusgrader och en millimetertunn isskorpa på Riddarfjärden. 

Enligt SMHI:s hemsida ligger lågtrycken på lur, vilket bäddar för ännu mer snöfall i Norrland men bara ruskigt regnblask för oss bosatta söder om Gävle. Jag suckar och längtar efter fjolårets iskyla, då rimfrost, snövita gator och välskötta längdspår kompenserade bristen på soltimmar. 

Utanför fönstret har parken hunnit bli becksvart, grannfasaderna är konturlösa och de upplysta fönstren tycks sväva mitt i luften som vaxljusen i Hogwarths matsal. Jag gäspar, tänder fler levande ljus, vill egentligen lägga mig för natten, men klockan är ju bara fyra. Jag får bita ihop. Det är knappt tre månader kvar på årstiden som kallas vinter och drygt fem innan liljekonvaljer slår ut, myggor bits och abborrar nappar. Hur ska jag palla?

Jo, genom att bläddra fram till sidorna 42–47, där det finns en sneak peak av svensk sommar. Urban Anderssons och Svante Lidéns fotoreportage från förra årets midsommarfirande på ön Möja i Stockholms skärgård är bildbevis för att de ljumma, ljusa nätterna finns på riktigt. 

Och lugn, de kommer. 

Även i år.